DEn här sommaren känns som den varit både lång men samtidigt gått fort. Det känns länge sen det var maj. Minns knappt den månaden. Vad hände i maj egentligen? Nu är det snart augusti och den här veckan fick jag lite panik över allt som ska bli gjort innan sista september. Ska köpa hem färg så jag kan börja måla stallet direkt när jag kommer hem från semestern. Sticker på måndag. Mot medeltiden som fastnat i tiden en vecka om året på Gotland. Har faktiskt resfeber. Oroar mig för att gå vilse på färjan. Skulle kunna hända. Tycker allt på en färja ser likadant ut och kommer jag ner på fel sida om bildäck eller i fel utgång kommer jag få fullständigt hjärnsläpp. Det kommer säkert få efterlysa ägaren till volvon med hästsläp... Nu är "husvagnen" urstädad och uppfräschad iaf. Jag har köpt det man kan behöva i form av värmefläkt, batteri och laddare till kylväskan, solcellslampor, golvmatta, campingbord. Vad med kan man behöva? Förutom cykel, säng, minigrill och solstol. Kommer klara mig finfint en vecka. Får se om jag kommer hänga i Visby hela tiden. Skulle inte tro det. Vill ner till LOjsta Hed och titta på russen och turista runt och återuppleva Gotland. Undrar lite hur det ska gå att cykla i medeltidsklänning och medeltidspjuck... Hoppas bara vädret blir lite mer stabilt. Vill inte cykla i ösregn i ullklänning. Lukta får räcker det väl med att jag gör hemma.

Det har varit ovanligt många vargangrepp på får och boskap i sommar. I Finland fick en Shetlandsponny sätta livet till. En vän översatte texten från finska media och ponnyn var i tävlingskondition och skulle snart starta ponnytrav. Av bilden att dömma säg den också välskött ut, av det som fanns kvar vill säga. Var tydligen en flock som gett sig på den. Vidrigt! Fruktansvärt också för alla de fårägare som mött sin mardröm i fårhagen. Ruskigt för alla de får som plågsamt fått sätta livet till. Saknar ord. Vaknade själv en morgon den här veckan i en mardröm om att fåren blivit rovdjursangripna. Att Rumpnisses tarmar låg utanför kroppen och alla fåren var dödade. Uppslitna och blodiga efter bett. Jag var helt kallsvettig och drömmen bearbetades hela dagen i huvudet. Det var som en film som spelades upp i huvudet. Humöret var i botten och jag var helt slut så på eftermiddagen gick jag och la mig med huvudvärk.

Dessvärre har många utav angreppen skett bakom sk rovdjursavvisande stängsel. Det finns helt enkelt inga rimliga åtgärder för att skydda sina djur.

Jag är dock oerhört glad för det grindsystem som Partik hjälper mig att bygga i beteshagarna. Det gör att jag enkelt kan flytta djuren ensam mellan olika hagar och även in och ut på stall utan att någon kan rymma. Sätter upp fårstängsel med eltråd på så hagarna även kan nyttjas av hästar och kor. Eftersom det är fårnät riskerar inga föl hamna på villovägar och ev rymmarponnyer kommer bli kvar på rätt sida av stängslet. Eltrådarna och stolparna som redan fanns på plats var både ruttna och växte mossa på som tog bort elens framkomlighet så det var ändå tvunget att bytas ut. På utsidan av hela hagsystemet ska jag sätta upp rovdjurstängsel. Dubbelsäkrat. Eftersom hela hagsystemet hänger ihop så räcker det med att rovdjurssäkra runt om. 

Fåren går självmant hem till stallet om natten. De vill sova inne och komma undan knott. Ligghallen är hästarnas enligt de själva och antagligen har fåren fått tillsägelse om att det ska vara fårfri zon för de går inte in där. Jag passar på att stänga in dem när de gått in. Nästa år när hagsystemet är färdigt kommer jag nog ta in även korna och hästarna nattetid från betet. De lär sig fort att låta sig vallas till rätt hem. Känns tryggt att veta var de är och det sparar både betet och djurens omfång.

Min ursprungsflock bestående av Najade, Cleo, Samanta, Vilda, Sessan, Nalle och Maja. De får dock inte gå på bete. Men vad gör det när de har varandra? Högt älskade, de har varit med från början och följt mig i vått och torrt. Tröstat när livet gått emot och gett många anledningar till skratt och öst kärlek både när jag förtjänat det, behövt det.

Cleo

Nalle - Fjällbäckens Nallebjörn

Vilda och Maja

Samanta bakifrån. Är nöjd med deras hull. Det har varierat genom åren. FRån en liten fetknopp när hon kom till att banta med fölen när de diade. Hon var i jättefint hull när vi flyttade hit. Testade på fri tillgång på hö och det var dumt det. De blev som ballonger och har tagit tid att få tillbaka. Men det är ju så bantning ska ske. Det ska ta tid. Att snabbt banta en tjock ponny är dessutom livsfarligt då de lätt utvecklar en sjukdom som heter hyperlepidemi. 

Hönskycklingarna växer. Här delar de frukostbord med vaktlarna. Hönsen är av rasen Sussex.

Vaktlarna lägger duktigt med ägg.

Arne och Storm har varit en månad på inridning.

Vaddå måste man ställa upp sig inför kameran? Vill inte!

Isolde och Russin

Tripp trapp trull äter kvällsmat. Tilia, Maggan och Salza.

Det tog nästan två veckor för ankorna att våga sig ut.

Det här är Konrad. Han kommer att ersätta Hjördis. Hämtar honom när jag kommer hem från Gotland då han är 8-9 veckor gammal.  

Kärleksförklaring mellan Lusen i boxen och Mikko.

Lusen - Luseena Poop

Lusen

Fjällbäckens Ripa

Ripa igen

Rufus har blivit sån trogen vän. Ligger alltid på infarten och väntar på att bilen ska komma hem igen. Gullegubben!

I skogen med Mega och Amy. Men var finns alla de kantareller alla pratar om?!

Amy! Vilken stor tunga du har! Kolla min!

Puss matte! Eller var det pust matte?

På ridtur på min nya vän Ljufa. Underbart att sitta på hästryggen igen! Kroppen och knoppen har saknat det. Har inte ridit sen i februari om man bortser från en snabb uppsittning för att checka av Lekis. Ljufa och jag känns som två pusselbitar som hittat varann.

Vi höres! Ha en fin fredag! Det ska jag ha!

 En veckas semester är alldeles lagom när jag åker ifrån gården och djuren. Tillräckligt länge för att koppla av och börja längta lagom tills det är dags att åka hem. Jag har just haft en underbar semester på Gotland! Helt fantatisk i mina mått mätt. Dagar fulla av roligheter från morgon till kväll och bra väder på det och trevligt sällskap. Kan man önska mer?

På väg! 

Min lite udda husvagn på Kneippbyn.

Helt suverän att bo i! Nej det är inte hembränt i dunken   , bara vanligt vatten. Det lyste hemtrevligt från solcellslamporna när jag kom hem om natten. Var inte sista gången jag bodde så här. Passade mig utmärkt.

Första natten tillbringades dock så här på en parkeringsplats, men man är ju en rutinerad bilsovare vid det här laget.

Mina vänner samlade kring middagsbordet. De bodde gemensamt i en stuga på Kneippbyn och jag fick använda deras toa och dusch i utbyte av toapapper och en rengöringsspray. DEn sista var det väl mer jag som tyckte vi kunde behöva när så många nyttjar samma toa. Ett bra byte tycker jag som egentligen avskyr offentliga toaletter. Här är hon som hellre sätter sig i en buske än går in på en mack.       

Första kvällen gick vi ner till stranden och drack vin i solnedgången.

Tillbaka i medeliden. Känns som jag varit där förr. Känner mig hemma i kläderna, musiken och godiset. Brända mandlar är farligt gott!   

På väg ut på medeltidsgrejs igen. Patrik, jag, Harriet och Ingrid.

Idyll!

En lunch på Kutens bensin på Fårö. Råkade hamna bredvid en trevlig prick på färjan så vi bestämde träff här på ett udda men hemtrevligt crepperie bland en massa skrot bestående av rostiga bilvrak, cylkar och motorcyklar som gjort sina sista åk, en båt som gått i pension nästan innan jag var född och ambulansen som körde Jimmy Dean till sjukhuset. Jag hade aldrig stannat om jag åkt förbi.

Jag hann fota det lilla fähuset vid Fårösund. Säkert med på enormt många bilder. Ingen unik bild men det är vackert.

Patrik och jag på Kapitelhusgården. Där åt vi en riktig medeltidsmiddag med bara händerna och bordsduken som servett i skenet av stearinljus. Jättegott var det och även om det var kladdigt så tänkte man inte så mycket på det efter några öl    .

Sen kväll på Kapitelhusgården 

Väntar otåligt på att vännernas medeltidaband Natbakka ska börja spela i utav ruinerna i Visby. Passade på att fota lite i lämplig miljö.

Mia pausar innan uppträdandet.

Natbakka, sång och musik från medeltiden. Suveränt duktiga! Finns på youtube och nån hemsida så googla gärna.

Åkte ner till Hoburgen på Gotlands sydligaste punkt. Otroligt vackert så när som på algblomningen. Har aldrig varit så nära den förr. Som en sjukt vackert konstverk!

Påminner rätt mycket om Scottland nere vid Hoburgen. 

Gotland har så mycket vackert!

För en som älskar hästar och Gotlandsruss är russparken ett måste! Här går ett 60-tal ston fritt på 650 ha på Lojsta Hed. Man får gå in i parken men de är svåra att hitta och parken är ju stor.

Dvs svåra att hitta för de som inte kan hästar, vet hur hästar tänker och har utvecklat ett spårsinne med både lukt och genom att läsa marken. Spårade mig fram till flocken. Det är en obeskrivbar känsla att få ta del utav dem. Jag åkte ner själv och allvarligt talat hade jag inte velat ha någon med mig heller. Jag kunde vara kvar precis så länge jag själv ville, gå runt och bara vara i harmonin med hästarna långt ute i skogen. Det här var absolut veckans bästa! Den energin och lyckan och stunden i fullständig närvaro där tid står stilla. 

Majvi, Maj-Lis och jag. Stona är kylmärkta med siffror på halsen och genom hästavelsförbundets "blå basen" kunde jag lätt läsa av vem som var vem. Eller lätt och lätt. Ett väldans sökande på nätet men det ar det värt!

Redo med siffrorna nedkluddrade

Majvi och Maj-Lis

Qådan och lilla Qlådia

Qlådia 

Söta lilla Maj-Lis!

  Sniffa hejdå... Medeltid i all ära, nöjen och andra intressen men inget går upp mot hästarna. Finns inget som kan mäta sig med kärleken till dem. Som Churchill sa "det är någonting på utsidan av en häst som är bra för insidan hos en människa" (kanske inte exakt ordagrannt).

Promenerat gata upp och gata ner i olika konstulationer i Visby. Dessa underbara gränder och hus! Vissa är dock mer byggda för kortväxta personer   . Jag vill tillbaka! Skulle lätt kunna flytta till Gotland NU. Inga vargar, inga älgar, inga björnar, massa russ, vackra byggnader, många soltimmar, fantastisk natur. Ja sen blir det dött på vintern, men allvarligt hur mycket tror ni händer i Årsunda om vintern?

Saffranspannkaka hör Gotland till! Blev iallafall två stycken den här veckan. Den här avnjöts på Krysmyntagården. Blev besviken på de fula pissgula plastbesticken som påminner om 80-talet och papptallriken. Kändes som ett galet miljöslöseri på framför allt en örtagård där de säljer handgjorta tvålar, örter, teer och har en örtagård. Hur tänkte de här?!

Jag hann med så otroligt mycket saker. Här är ett besök vid Lojsta träsk. Kalkstenssjöar vid Lojsta slott. Nått slott fanns det inte men däremot en uppbyggd bronsåldersgård, vallgravar och borester från en svunnen tid.

Fick sällskap med den här Gutebaggen vid Lojsta slott. Snäll och pratsugen. 

Jo då vanlig mat hanns med det också. Den här oxfilepastan var superb!  

En medeltidskvinna i väntan i en paus från aktivteter.

Besök i Visby domkyrka. Hamnade mitt i en Gudstjänst bland mängder av präster. De måste haft någon träff av något slag. Jag hade tänt mig ett snabbt besök men blev sittande i väntanb. Var ju inte direkt så att jag reste mig och gick mitt under pågående Gudstjänst. Lite hyffs har jag allt   .

Det här med att resa ensam. Vilken grej det är! Jag kommer absolut göra om det! Visserligen hade jag ju mina vänner ett stenkast bort men de flesta aktiviteterna gjorde jag på egen hand. Det är otroligt skönt att göra vad jag vill, hur länge jag vill utan att behöva ta hänsyn eller känna blickarna "är du inte klar snart?" från någon som är schysst och hänger med och sen står oich trampar. Eller nån som vill dra med en på något man själv inte vill lägga tid och ork på. Men sånt man själv i gengäld måste ställa upp på. Nej tackar vet jag att göra mina saker på egen hand! Jo visst jag har rest ensam förr. Men då hade jag hundarna med mig. Nu hade jag bara mig själv. Hade lite funderingar på att ta med Amy och Alba men så tänkte jag att det kommer bli varmt och det blir svårt att gå ut och äta eller gå på fik med hundarna av praktiska skäl. Alba är visserligen dresserad och kan nog sitta kvar bunden vid bordet när matte beställer och betalar, men Amy... Heja hon ser en fågel och hela cafebordet springer iväg. De hade inte haft roligt att vara med. Mycket folk, varmt och det åskade en natt och på marknaden sköt de kanoner. Amy är väldigt skotträdd och åskrädd. Jag är glad att jag tog mitt förnuft till fånga. Annars hade jag inte kunnat slappna av. Hela tiden varit orolig för dem i bilen när jag gjorde saker där de inte kunnat vara med.

Söndagen, sista dagen, hade jag helt för mig själv. Mina vänner åkte hem tidigare men jag som bokade senare fick ta annan färja. Det gjorde ingenting. Jag njöt av att gå runt i VIsby, äta i solen på uteservering och medan jag åt en sen brunch gick det förbi fyra olika par som alla grälade. Då kände jag mig innerligt lycklig över mitt singelliv! Slippa tjafset om var man ska äta mm. Det var inga små tjafs heller utan riktiga gräl. Jag har haft en suverän vecka och singel behöver inte betyda ensam. Jag har haft fullt upp med aktiviteter på dagarna, medeltidsmarknaden, umgåtts med mina vänner och lärt känna nya personer som jag varit ute med på matställen och krogar. Faktiskt blev hela veckan superlyckad! Nördig som jag är var ändå hästarna, russen, det bästa av allt och det som gav mest.

Alla dessa gränder och hus! Nästan som taget ur en saga.

Medeltidsveckan avslutades med tornerspel. 

Sent söndag kväll innan avfärd hemåt hämtade jag upp Valiant 670. Godkänd russhingst. Fantastiskt vacker med underbart temperament. Köpt från Börje Johansson som varit russens pappa sedan 60-talet. Valiant var hans sista godkända hingst utan 36 egna godkända uppfödningar. Varför jag börjat med russ? Det är väl snarare så att jag hittat tillbaka till dem. När jag började med hästar som barn på Gävle ponnyklubb var mina favorit ponnyer russ. DEt var Pompe, Lill-Svarten, Grågulle och Dacke. Alla födda på Lojsta Hed. Pompe var min älskling. Brun med stjärn. Uppfödd utav Börje Johansson. Jag minns hans stamtavla. Pompe född -66 e.Atle u. Docka Ja jag är nörd! Jag red på ponnyklubben som barn på 80-talet. Det känns som cirkeln är sluten. Visste ni att Gotlandsrussen är en hotad ras? Att det finns för få individer, avelsston, för att rasen ska vara säkrad för framtiden och dess genetiska variation. En utdöd ras är en utdöd ras. Det vore en stor förlust att mista den otroligt trevliga och sunda ras som Gotlandsrusset är. Jag känner, att eftersom avel och uppfödning är mitt stora hästintresse, vill jag göra vad jag kan för att bevara vår inhemska ras som funnits sedan vikingatiden och tjänat de Gotlänska jordbruken och sedan blivit en liten allround rid- och körponny. I år hinner jag inte åka på stopermieringar med mina russ. Man hinner inte allt på en sommar. Men nästa år vill jag åka. Premieringarna är bara under juli och augusti. Jag förstår inte varför. Talade med Börje om det som dessutom varit hästutställningsdomare och premieringsförrättare för samtliga raser. Visst att hästarna är blanka och vackra i sin korta päls men hingstpremiering ligger ofta på våren för iaf Shetlandsponnyn och det hålls ju utställningar året om i alla pälsar. Sommaren känns taight med allt som händer: höskördar och bönder med spannmålsodlingar, djurungar som föds, semestrar mm.

Valiant var ingen svårlastad herre... "Öppna! Jag vill gå in!"

Han stod som ett ljus hela resan. Jag var orolig för färjan. Det låter så in i helskotta på bildäck när alla ska av. Billarm som tjuter, mc som dånar, plåtar som slår emot kajen, gnisslar och låter om ramperna, fläktar som väsnas i taket. Men Valle bara tuggade på sin matsäck och var lugn som en filbunke.   

Två nyfikna flickor."Det kommer nån! Wow vilken snygg kille!! Han är MIN!" . Russflickorna Tilia 2 år och LIll-Jonna.

Han tyckte det var värt alla timmarna! Lyckan att få nya brudar och en kul liten hingstunge att leka med. Valle är störtskön. Han leker och busar med Russin som har fått en idol. Går i hage som angränsar mot hagen där valackarna går men Valle springer inte och vaktar och spänner upp sig utan är mer nyfiken vad de anda är för några. Om han inte gick med stona skulle han nog gärna leka och busa med grabbarna med.

Extra håller sig lite på sin kant. "Komma här och fjäska! Phöffh! Vem tror han att han är? Don Juan? jo man tackar...." Men det ger sig med tiden. Valle r inte den som tjatar och härjar. När hon är redo är det dags.

Tack Julia och Martin för att ni bodde här och tog hand om djur, gård och väsen medan jag semstrade! Här myser Julia och Rumpnisse, fick bilden på sms. Världens bästa bagge! Nu är han i och för sig kastrerad men han var ju likadan innan.

Att komma hem till djuren och gården fylld av energi var underbart! Djuren visade sin ömhet och saknad. HUndarna blev hysteriska på hundars sätt. Men kossorna kom fram båda två och kramades med huvudena mot mina axlar. Vet inte hur länge vi stod så och Grynet slickade med sin sträva tunga. Fåren kom fram allihop och trängdes runt mig och ville bli sedda och kelade med. Hästarna kom fram en och en och luktade på mig och ville gosa. Så mycket kärlek! Bara den som aldrig upplevt ett lantbruksdjurs villkorslösa internsiva kärlek kan säga att de är korkade produktionsdjur som inte förstår.

Nu är klockan snart tre på natten! Hade tänkt blogga snabbt men bildarkivet strulade. Vad gör man inte för sina läsare? Jag ska gå ut och titta till "Skrike", en liten kanin som är sjuk. Han snorar och har ingen matlust. Gav äpple som han inte ville ha. Då är det illa. Det är alltid nått när man har många djur. Idag skarjag med rakblad loss stora klumpar med diarrebajs som satt fast i ullen på ett utav fåren. I sommarvärmen går det fort att det utvecklas fluglarver i bajset som sedan äter på fåret! Vidrigt och mycket plågsamt! Det låg flugägg i bajset men ännu inga larver. Tack och lov att jag hann! Smyger runt och lyfter på deras svansar ofta för att hålla koll.  I stallet har jag ett Shetlandssto som troligtvis har juvertumörer. Eller tumörer har hon, men jag vet inte om de är godartade eller inte. De har spritt sig. Hon har som stora hårda fasta kakor i ena juvret och framför det andra. Åtminstone 3 cm stor. Den ena har hon haft flera år men gett di till fyra föl och mått bra. Nu vill hon inte riktigt komma i form efter sista fölet och knölen har pridit sig till andra sidan i hela det juvret. Tog ppid blodrov på henne då jag upplever henne lite ruggig och muskelfattig men provet var negativt. Då hade jag ännu inte känt andra knölen/kakan. Strömsholm kände på henne för några år sedan men enda svaret är ju självklart biopsi. Jag valde att inte göra en sådan, den dagen när/om det sprider sig får hon somna. Jag behöver inte veta. Jag ser på henne när det blir dags. Jag vill inte att hon ska lida. Hellre en dag för tidigt än en dag för sent även om jag såklart vill ha henne kvar.

Vi hörs!   

Jag har ett litet stort problem. Jag tycker för mycket är väldigt roligt. Jo det är ett problem eftersom det trots allt är svårt att hinna med på 24 timmar och 7 dagar. Det finns så mycket jag vill göra! Gym, karate, badminton, rida lektion på storhäst, rida westernhäst, rida mina egna hästar, köra mina egna, köra och rida in, träna hundarna och tävla, komma igång med viltspåret och dömma igen, åka på utställningar med hundar och hästar, dra igång ridskolan igen, utöka min verksamhet med fler planer, bli aktiv i Faffner vikingagård och jag vill lära mig spela fiol. Punkt. Ja sen vill jag umgås med vänner, se hela halva världen, gå ut på krogen och gå på fester, träffa min familj såklart och bara vara hemma och slöa och vistas med djuren helt kravlöst. Nu har jag bara räknat upp det jag skulle vilja utan hiarkisk rangordning och utan hänsyn till kostnader.

När jag ändå går in på allt jag vill så vill jag även ha ett fint hem. Ni vet ett lättstädat men gammaldags hem. Älskar allt som är gammalt. Allt som har med fäbodliv och medeltid att göra. Jag enar såklart inte att det var samtidigt utan det är mina intresseåldrar. Hade en period på 90-talet när jag var på medeltidsmuseet titt som tätt och drog dit alla barngrupper jag hade. JAg jobbade på den tiden en period på Kyrkans barntimmar i Sundbyberg som ansvarig förskollärare. Ett underbart jobb även om inte jag hör till de mest Guds saliga. Men jag tyckte det var fantastisk arbetsmiljö och roliga arbetskompisar och variationsrika arbetsuppgifter under fria former. Åkte med på läger och hade barnansvar men även ibland "mamma-Mat" dvs köksfru. Lärde mig ett och ett annat förutom om kyrkan och kyrkoåret. Bla meditation. Älskar att meditera! Har just köpt in några kuddar och en ljuslykta med ledljus och kommer ha en plats på logen dit jag går för att sjukna in och andas. Visst alltid mysigast och bäst med levande ljus men har ingen lust att bränna ner hela lagården. Det gäller att hitta ett sätt att bara vara. För en del kan det vara en stubbe i skogen, en stilla stund med ett djur. Men för mig som jobbar med djuren vill jag ha en egen tid. Bara Johanna. Har gått och sneglat på kuddar ett längre tag nu och inför hösten är det ett perfekt tillfälle för nystart och mys i mörkret. 

PÅ tal om nystart har jag gett mig fanken på att tappa massa kilon. Anledningen är att jag vill kunna rida in mina russ själv. Blir både dyrt och krångligt att ta hjälp. Sen saknar jag vissa brallor. Pratade med en kompis om det. "Herregud vad du måste varit smal!" Nja kanske var jag det? Kruxet är bara att nu har jag betydligt mer muskler än då så det blir tufft. Om man ska gå på kilon alltså vilket jag egentligen inte gillar. Måttband och kläder brukar vara bättre. Allrahelst om man gillar gym och har ett fysiskt tungt jobb. Men faktum kvarstår att häsarna skiter i om de bär muskler eller fett i vikt. Jo man kanske, gud förbjude mig att skriva det, är mer stark i kroppen och mer följsam med muskler än fett. En tanke. Inget vetenskapligt undersökt. Men vikt är vikt. Tänker dock inte gå in på HUR mycket jag ska ner. Vi får se ens OM det går. Jag vill gärna leva här och nu också och livsnjuta. Äta är till viss del att njuta. Vill inte späka mig och avstå från allt gott heller. Det skulle jag heller aldrig klara...

På måndag flyttar nya lillgrisen Konrad in. Men först innan dess ska jag spela in lite tv igen. Julia kommer hit och bor med djuren igen. Annars rullar det på. Har anmält Mega och Kaisa på hundutsällning, Ljufa och jag är anmälda till en kurs i woking eqitation (med reservation för felstavning) vilket är en ny sport där man rider på en bana med hinder såsom broar, man ska öppna och stänga grindar mm. och jag har anmält till en vanlig ridkurs en helg, har just fått kontakt med och godkännande av en hanhundsägare att para Alba nu när hon börjar löpa när som helst så senare i höst/vinter blir det cockervalpar här. Hade kull senast -06 på riktigt om jag bortser från en ensamfödd valp -07. Nu känner jag mig redo igen!

Oj nu måste jag sätta fart! slänger in lite bilder :)

Gotland

Hoburgen

Här skulle jag kunna tänka mig att bo! Ett fönster eller två bara ;)

Lojsta träsk

Har börjat måla stallet....

Det är på tiden att det här får bli klart någongång.

Gamla stallet innan målning. Nästa år ska jag måla grått på alt det bruna. Less på 70-tals mörk brun färg.

Världens bästa kor!

Savannah leker och matte får ryggmassage. En win win situation.

Greta tar ett dopp

Sushi

Fåren går in på dagarna från solgasset och ut på nätterna. Köbildning inför utsläpp.

Gjort egen hälsosam musli! Synd att min mage inte gillar fibrer... Men den kanske kanske kanske kan tänka om.

Mega vill gärna vara med. Tack och lov har inte fattat det där med poolen. Inte Anki heller för den delen. Jag var mest orolig för ankskit i hela poolen och en lyckligt simmande anka.

PÅ tal om Anki.

Vi höres!        

Förra helgen var det inspelning av 10 år med bonde söker fru. Inspelningen var på söndagen då de ordnat en marknad med lokalproducenter och vi bönder minglade runt och var med på olika aktiviteter. Det var strålande sol och väldigt varmt1 Jag gjorde misstaget att klä mig en mörk koftliknande tröja. Brutalmiss så jag blev tvungen att byta i halvlek. Nåja det är väl världsligt. De fletsa av oss kom redan till middagen på lördagen. Det var en rätt märklig känsla att kliva ner i valvet där middagen var och mötas av massor av bekanta ansikten som man ändå inte kände. Jag måste ge all cred till TV4 produktionen genom åren som lyckats skrapa ihop så trevliga bönder. Lättsamma och trevliga. Från mitt år var både Fredrik och Therese samt Per-Olov och Susanne där. Kul att träffa dem igen och återknyta kontakten som rann ut i sanden efter en tid. Jag bestämt med Fredrik och Therese att jag ska åka över och hälsa på dem på Gotland. Det ser jag fram emot! Det var roligt att lära känna fler personer utmed vårt avlånga land. Nu finns det gott om platser att stanna till vid för en fika när jag är ute och åker. Ofta har man ju tyvärr bråttom från dörr till dörr. Drömmen vore en lång semester att bara åka och hälsa på vänner runt om landet som det var alldeles för länge sen vi sågs.

Det kändes nästan som igår men ändå inte. 4 år sedan sist. Åren går.

Några av deltagarna.

Var till slut tvungen att prova. Min största fasa var att bli åksjuk. I Turkiet blev jag åksjuk av att ligga och guppa i en badring. Blev helt grön i ansiktet. Jag åker aldrig karuseller! Den här mekaniska tjuren går ju fram och tillbaka i kast och knyck och gör allt för att bli av med en. 40 sekunders vild rodeo klarade jag. Kände mig stolt. Ridningen och balansen är inte katastrof ändå. Jag hatar att slå mig och ramla och det innefattar även att ramla av på en gummimatta. Men har man dammat i backen några gånger rejält så minns kroppen hur ont det gör. Nu behöver jag inte vara så rädd att ramla av heller. Jag sitter kvar i kraftiga plötsliga tvära kast. Det var bra för mitt självförtroende. Visserligen vet jag att jag klarar mycket. Första gången jag red ut Ljufa och satt på en häst på ett halvår så blev det en ofrivillig skentur. Eller Ljufa skenade inte men så väl hästarna framför. Själv red jag utan sadel och även Ljufa satte av i galopp men jag lyckades hejda henne. Underbara häst! Turen slutade bryskt med en avramling, medvetslös ryttare och ambulansfärd. Han klarade sig dock undan i blotta förskräckelsen. Hästar är verkligen inga leksaker! Rent pedagogiskt för min del var den turen både bra och dålig. Bra för att jag hanterade min häst även utan sadel och dålig kanske för att det var just det där jag inte borde sett efter min ridrädsla. Men nu känner jag mig vid gott mod igen. Jag kan faktiskt och har god balans. SEn kan olyckan alltid vara framme, men det kan den vara var som helst och när som helst.

På vägen hem stannade jag och hälsade på gamla vänner och grannar i byn. Det var som Gun-Britt sa när jag skulle åka att det känns inte som det gott tre år. Vi pratade som om det var i förrgår. Det är riktiga vänner det!

Hemma igen och skylten har äntligen kommit på plats. Alla tikarna löper samtidigt. Nästa vecka ska Alba, Backhills Candyfloss, paras så förhoppningsvis blir det cockervalpar längre fram i höst. Har anmält både Kaisa och Mega på utställning. Just nu är jag mest bekymrad hur jag ska få fröken enorm i rätt pälsskick. Bara få in henne i duschen! Måste nog ställa  henne i spolspiltan. Min duschhörna är nog för liten.  

Rigmor. Världens sötaste nästan-cocker och nästan-basset.

Kaisa och Rufus

Perfekt med inhängnad baksida så hundarna kan vara både inne och ute när jag är i stallet. Annars är de inte så diciplinerade att de kan gå lösa på gården. 

Sarv tycker det är väldigt spännande med en "björn" uanför hagen.

Har kommit igång att promenera med ponnysar varje dag. Byter så de får gå allihop vid något tillfälle. Här är Najade med och som en rem i kopplet. Spikade öron och superpigg! Promenader och gym och jag är redan två kilo närmare mitt ännu inte satta mål.

Nu ska jag faktiskt åka till just gymmet och sen iväg och köpa en cykel. Sålde Pege här i veckan och jag bestämde det att när jag sålt honomska jag köpa en cykel. Ingen värstingcykel utan en med max tre växlar, helst inga växlar alls, med breda däck och tantsadel och tantstyre. En ska jag cykla med hundar och ponnyer. Jag cyklade med Pontus och ponnyn Liza för några år sedan men med min gamla trecväxlade från 80-talet. Då var det inne med smala däck. Rent livsfarligt på grusvägar. Måste ha rejäla däck med markkontakt och fotbroms. Växlarna känns mest krångligt. Med en ponny eller hund i näven kommer det ändå bli svårt att växla.

Vi hörs!

Glömde rubriken på mitt förra inlägg. Skulle skrivit dit det när jag var klar med texten då jag hade lite svårt att sätta en rubrik. Men det glömdes bort. Föresten så blev det inget gym och ingen cykel.Kanske säkrast att betätta vad jag gjort och inte vad jag ska göra. Det kom ett lass på några hundra kilo hö som jag staplat och en fem kilometare med ponnyer. Slog personligt rekord på dessa fem kilometer. Dock inte på det viset man brukar, dvs pressa tid. Nej jag har aldrig gått fem kilometer så långsamt! Hade med mig två strejkare. Samanta och dottern Vilda. Äpplet faller inte så långt från päronträdet så att säga. När Samanta stod still och vägrad gå ville Vilda gå och när SAmanta släppte så frös Vilda fast. Var mer som ett gympass än motionsrunda. Knappa 200 kg häst som suger fast med hovarna sitter hårt!

Älskar den här ponnyn gränslöst! Min Samanta. Hon är alltid vackrast i skenet om sensommarkvällen. Fick en fråga hur gammal hon är och jag fick ett plösligt hjärnsläpp. Tänkte att hon är väl en sisådär åtta men nej hon är tretton år nu. Var sex när jag köpte henne. Åren går när man har roligt. 

Fåren, de kör med mig. Vet precis vilka röststrängar de ska spela på för att få som de vill. Ikväll ville de gå in och sova och tugga hö igen. Men de har lärt sig en genväg så nu gäller bara den trots att det är mängder av bröte att klättra över.

Det blev en lugn dag idag. Kroppen sa att den ville vila lite. Nej jag jobbar inte jämt, men nästan. Att ha gård är att ha ansvar och jobb 24/7/365. Men jag försöker ta tillvara på stunder av lugn och återhämtning.

Vissa kvällar har jag spakväll. Jag kallar det så. Lugn musik och ligger och sjunker in. Tänker inte på måsten och negativa tankar. Försöker bara vara. Ofta slutar det med att jag somnar. Därför tänkte jag försöka med meditation när jag sitter upp. För meditation och sömn är skilda saker.

Ibland, eller väldigt ofta får jag frågan hur jag orkar, hur jag hinner med både djuren och mig själv och framför allt vad jag gör. Vad jag jobbar med. Jag gillar inte någon utav frågorna. Frågan om hur jag hinner med djuren och mig själv kan jag tycka är rent kränkande. Vad är att hinna med sig själv? Vad innebär det rent praktiskt i praktiken? Ibland slänger sig folk med frågor som egentligen inte har någon substans. De har nog aldrig funderat över vad de egentligen menar. Jag tycker jag gör olika saker. Jag träffar vänner, familjen, går ut på krogen, åker på fik, går promenader, sitter på trappan, ligger i utesoffan och glor i katastanjeträdets bladverk. Duger inte det? Vad mer ska jag hinna med för att hinna ta vara på mig själv? Men att umgås med djuren, mocka skit, gosa, mata, vattna, titta till, planera, träna dem osv är för mig det bästa. Varför måste jag förklara det?  Jag tror att det handlar om att vissa har svårt att se utanför ramarna. Mitt liv skiljer sig från mängden och massans. Det är bara jobb och slit. Men alla är olika. Jag får massor tillbaka. Hela mitt liv är byggt av en kärleksbro som jag går på bestående av kärleken till och från djuren. De bär mig och lyfter mig framåt.

I vårt land identifierar vi oss inte med vilka vi är utan vad vi gör. Det är faktiskt väldigt skevt när man tänker på det. Personen är på något sätt ointressant, men vad den gör säger oss hur vi ska hantera och i vilket fack vi ska stoppa personen. Men så finns de som inte har ett fack. De som inte följer mönstret av olika skäl. Jag förstår precis hur vidrigt en långtidsarbetslös måste ha det vid nya möten med människor. De hamnar genast i facket "jaha du är sån..." och jag förstår att de drar en vals för att slippa förklara sig. Jag har också dragit valser. För att jag inte orkar bli dömd och bedömd, få stå till svars och försöka förklara. Elller rent av ifrågasatt. Att jag driver gård vet väl alla vid det här laget. Det har väl knappast någon missat. Men vad jobbar jag med? Jag har maskat, jo jag är ju förskollärare, jag tänker börja plugga, jag har ju stuteri fast det leder nästan alltid till kommentar att det kan man ju inte leva på, någon gång har jag varit sjukskriven. Ja jag har jobbat 17 år inom barnomsogen på olika vis. Jag har funderat i hela halva mitt liv på att bli sjuksköterska eftersom yrket tilltalar mig. Jag tror att jag är rätt bra på att glida från frågan. Det är en skitjobbig fråga. För att den handlar om vem jag är i betraktarens ögon. Jag har funderat av och till att skriva om det här. Men så har jag kommit fram till att jag gör det för min skull. För att jag ska finna någon slags ro och samtidigt styrka. Ibland när jag mockar så har jag ett långt manus i huvudet hur jag ska skriva. Men så fort grepen ställs bort är alla meningar och stycken bortblåsta. Jag har inget manus alls just nu. Skriver på ren känsla. Jag väljer att berätta därför att jag är så less på alla förutfattade meningar och alla funderingar kring vad jag gör och varför. Jo jag driver gård därför att jag trivs med det, det får mig att må bra, för att jag har den möjligheten. Egentligen är det inte krångligare än så. Jag jobbar inte med något annat. Jag har drivit ridskola i två omgångar men det ger för mycket stress, ångest och slit för en spottstyvel i betalning. Jag önskar att det inte var så. Men ridskola blir man inte fet på och man får ännu mindre fritid och jag kände en enorm press på att allt skulle vara perfekt i stall, på gården och bland djuren. Avundsjuka människor finns det gott om som gärna letar fel hos andra. Jag klarade inte av min egna ångest över hur allt skulle vara perfekt och jag målade upp stora orosmoln som förtog själva glädjen. Jag har en skyldighet gentemot mig själv och det är att se till att jag mår bra. Det som jag inte mår bra av måste bort från mitt liv. Jag har i flera år kämpat. Jag har äntligen börjat komma iland.

Slänger in en bild från augusti -10. Rädd att jag blir utloggad om jsg inte uppdaterar snart. 

Jag har kämpat sedan flera år, jag faktiskt hela mitt liv fast på olika sätt. Sökt hjälp och trott jag fått hjälp men allt har bara runnit ut i sanden. Det kan vara svårt att vara objektiv på sig själv, allrahelst när man sökt hjälp och den inte lett till något. Jag fick diagnosen utbränd av något snille till läkare någon gång runt 2008. Jag visste inte. Jag har inget att jämföra med. Sa de så måste det väl vara så. Det var rätt skönt att få lägga mina känslor i facket att jag varit en typiskt duktig flicka och gått in i väggen. Vilken vägg hade jag ingen aning om. Jag kände den inte, måste missat den med en millimeter och undkommit i blotta förskräckelsen. Men det var något folk kunde rellatera till och det lärde jag mig snabbt. dET var skönt att ha något som folk kunde sätta sig in i för de hört talas om det. Det var väldigt på tapeten att bli utbränd. Var och varannan kändes som om de stått med skavsår på nästippen mot väggen. Det var skönt att prata med andra som kunde bekräfta att det tar enormt lång tid att komma tillbaka och vissa gör det aldrig. Skönt, då hade jag förklaringen till varför jag mådde som jag gjorde. Jag har aldrig varit utbränd. Ärligt talat tror jag få varit det. Men det är vad jag tror. Inte ens i närheten har jag varit. Jag minns att jag läste mycket om utbrändhet och olika sjukdomar när jag mådde dåligt runt -07-08. Gick till läkaren, som för övrigt sa åt mig att jag led utav utbränningsdepression, och ifrågasatte om jag inte var bipolär. Det svängde så. Men nej så var det inte. Okay, jag tog min diagnos på utbrändhet och började äta piller mot depression som inte hjälpte ett skvatt. Slutade rätt raskt med dem och tänkte att tiden får hela och läka mig. Det är så en utbränd får tänka och göra.

Först i våras fick jag den hjälp jag borde fått för länge sedan. Jag hade rätt. Jag har fått min diagnos på bipolär. Det är anledningen till att jag faktiskt inte jobbar. Jag har haft fullt upp med mig själv och livets sk berg och dalbana. Det svåra är att prata med andra om det. Jag har ju anat länge men att jämföra livet och framför allt sjukdomar med andra är lönlöst. Folk har en tendens att vilja varit med om det mesta och ingen får sticka ut. Jo andra har varit maniska, andra tycker livet svänger upp och ner. DEt är en definitionsfråga. Självklart svänger livet. Men topparna och dalarna är betydligt mer markanta för en som är bipolär. Problemet är också att folk tycker oftast om mig när jag är uppe. Jag tappar inte huvudet fullständigt utan blir bara betydligt mycket bättre och mer. För mig är det sedan kränkande att inte bli lika omtyckt i mitt andra mer dämpade jag. Det är som att förväntningarna är att jag måste vara så där älskvärd, social och glad hela tiden. Men jag är ju bara jag och den känslan att jag inte duger är grym.

Det är märkligt hur en del reagerar när jag väl berättat. I somras fick jag frågan om jag verkligen trodde på diagnosen. Det är också väldigt konstigt uttryckt. Det är precisd som synen på psykiska sjukdomar innebär att man måste vara fullständigt knäpp i kolan och sitta och spela på läppen och dammsuga dammkorn i luften i timmetal. Det är sån okunskap. Jag har inga konstiga psykoser när jag tappar all kontroll. Har aldrig varit psykotisk. Vet inte hur det är och vad det innebär. Man kan vara bipolär på flera sätt. I mitt fall handlar det framför allt om att jag går ner för djupt. Det är inget min djur lider av. Bäst tt tala om det så ingen undrar. Det är väl mer så att jag mår dåligt av det. Det känns som jag väger ton, allt är tungt. Det är jobbigt att gå och stå, kläderna väger på min kropp, jag är ofantligt oförklarligt trött och arg så arg. Men jag biter ihop, envis och plikttrogen mina djur. Jag skulle aldrig svika dem. Men visst jag har i peroder jobbat från morgonen till fyra om nätterna. Händer något i mitt liv går jag igång. Jag tror många hade svårt att förstå både när jag flyttade och när jag blev mordhotad hur jag kunde hantera situationen så bra och kontrollerat. Tja det var väl en baggis där och då, smällen kommer sen.

Varför jag berättar det här? Jo som sagt för min skull. Finns säkerligen några som varken kommer kunna förstå, sätta sig in eller glatt kan lägga alla skulder på mig. Men varsågod. Det är aldrig ens fel när två bråkar. För visst har jag varit osams med folk. SEnaste åren har varit extrema. Jag är ju heller inte den som håller käften i vetelängden och sväljer och sen bara pratar bakom ryggen. Det har varit tuffa år med ofrivillig flytt, hot ch massa eänden. Jag kanske inte alltid hanterar det på bästa sätt med tanke på min diagnos. Frågan är vad motparten ska skylla på ;)? Men förlåt om jag sårat någon och trampat någon på tårna. Ärligt alltså. Nu ska de gå vidare och se om jag har adhd (eller add som är samma sak förutom att man inte är överaktiv) också.... Men det är en annan historia. Det enda som gör att jag berättar det så lättvindigt är att jag lyssnar ofta på Karlavagnen om kvällarna när jag kommer in från stallet. En kopp te och Karlavagnen är avkoppling och det är skönt att höra på andras tankar och livserfarenheter. Det är många som helt öppet nämner att deras barn, sambo eller de själva har dianos. Det är skönt. Raka rör och inget hyschhysch. Det gillar jag. Det blir så okonstlat och normalt då, mitt i det onormala. Men vem är perfekt? Jag har alltid jämfört psykisk ohälsa med andra typer av sjukdomar. Konstigare än så är det inte. Vissa får ont i gallblåsan ibland, vissa får manier, en del måste ta insulinsprutor medan andra äter piller mot depression. Vad är skillnaden? Väldigt få personer är farliga för allmänheten eller sig själva. Ju mer vi pratar om det desto bättre. Lyckopiller är den vanligaste medicinen och psykisk ohälsa är en  utav våra vanligaste folksjukdomar. Ändå är det så tabu ännu. 2015.

Men jag är bara jag. Då, nu och för alltid. De vänner jag har vet redan. De gillar mig ändå och det duger för mig. Jag är bara så förbaskat trött på att folk funderar över varför jag inte jobbar som andra. Nu vet ni så ni kan sluta fråga.

Vi hörs!

Den här helgen blev egentligen inte som det var tänkt. Men ibland är det bara åka med i karusellen och se var det slutar. Jag hade tänkt grovjobba med att gräva ur en ligghall, men det blev inget av med det. I lördags förmiddag vinkade jag av unghästen Fjällbäckens Nicke Nyfiken född -14. Han fick ett toppenhem hos ett ung par som föll pladask för honom. Fick bild på hur det gick där hemma sen med hans nya kompis och det hade gått jättebra. Sånt känns skönt. Jag kör alltid öppet köp inom två veckor om ponnyn inte trivs med sina nya kompisar. Mardrömmen vore att få samtal om att det inte funkar, att ponnyn blir attackerad eller jagad och vantrivs. Självklart ska den hem igen och få en ny chans på annat ställe! En Shetlandsponny är så liten och kan bli ihjälsprungen och krossad av en ondsint större häst. För mig är det en trygghet att köparen har möjligheten att lämna igen om det inte fungerar. Har träffat en shettis som var inköpt till sällskap åt en travare som höll på att just jaga ihjäl den lille så sånt kan hända.

Nicke

Var lite småseg på eftermiddagen och la mig på utesoffan, fick meddelande av en kompis som jag skulle ut på galej med på kvällen att de andra skulle cykla. Jag hade inte ens funderat hur jag skulle ta mig dit. Så långt hade inte tankarna hunnit vandra. Stirrade på klockan som var srtax innan fyra. Om jag skulle cykla förutsätter det en cykel. Min mt har inget lås och är grymt obekväm att cykla långt på asfalt med. Jag skulle ju köpa en cykel så det var lika bra att få det fixat. In med hundarna och iväg till Biltema i Gävle. Hittade min perfekta cykel utan växlar, breda däck, fotbroms och tantstyre samt en sadel för breda bakar.

Färdigmonterad och klar! Perfekt! Nu kan jag cykla med hundar och hästar.

På vägen hem genom skogen har det stannat två bilar med varningsblinkers längs en lång raksträcka. Stannade till och såg två lösa hundar som sprang kors och tvärs över och på vägen bland bilarna. FRågade om ce behövde hjälp och ingen visste något om var de kom ifrån eller vad de skulle göra. Jag öppnade hundburen i bak och förbannade att jag städade ur allt hundgodis jag åkt runt med i månader. Typisk, nu hade det varit till nytta. Hittade en gammal bulle jag fått av Gun-Britt förra helgen. Vi fick tag i den ena som raskt lyftes in i buren i säkert förvar. DEt här var mitt ute i ingenstans så vi hade ingen aning var de kom ifrån. Funderade till och med om någon dumpat dem och kört iväg men de var för välskötta och det var två Basenji som är en ovanlig ras. Köper man Basenji är man nog en noggrann ägare, det är inte lätt att få tag i en valp. Det dräller inte av BAsenji på blocket som exempel. Ringde och anmälde till polisen att de var hittade. Den andra hunden var väldigt skygg och drog iväg när kompisen blev infångad. Nu låter Basenjis väldigt udda. De kan inte skälla utan ylar på ett väldigt säreget sätt. Hunden i bilen vrålade och lät vilket var bra för det gjorde att den andra höll sig inom området. Polisen hade ingen möjlighet att hjälpa till men jag lovade att stanna kvar på plats i väntan på att någon ägare skulle höra av sig. Ja om det inte skulle ta timmetal. Funderade hur jag skulle göra. Vågade inte lämna den lösa hunden vind för våg och åka iväg med kompisen. Joel, en kille som också stannat och jag kom överrens om att passa stället var sin omgång. hAn åkte och lämnade sin dotter och jag stannade kvar. Sedan skulle han ta över medan jag åkte hem till mina hundar och för att plocka fram chipläsaren jag har någonstans i källaren. Har en sån sedan min tid som viltspårdomare och uppfödare. Det är galet vad folk är nonchalanta i trafiken! Där stod vi på en raksträcka, väl synligt med varningsblinkers och jag hade dessutom hästsläpet efter bilen. Ändå är det knappt folk ens lättar på gasen! Joel hade sin lilla dotter stående på vägen och ändå blåser folk förbi. En gubbfan låg och slirade på gasen och kopplingen uppenbart irriterat för att jag stod mitt i vägen så han inte skulle kunna köra fortare än krypkörning. Uppenbarligen var han helt omedveten om att han hade den ena hunden mitt framför däcket! Såna gånger önskar jag att jag var civilpolis och kunde fixa till ett "vårdslöshet i trafiken". Gubben kunde antagligen inte se helheten utan hade bara fokus på mig som ett störande objekt mitt i vägen för rent nöjes skull.... Att det fanns både barn och lösa hundar undgick honom.

När Joel åkt passade jag på att gå in på rasklubbens hemsida och sökte bland uppfödare i länet. Tänkte om de visste vilka hundar det var eller om någon saknade sina. Hittade en uppfödare i Gävle och ringde upp. Hon i sin tur ringde sedan vidare och via hundarnas uppfödare, som antagligen gått in på mitt offentliga facebookinlägg om hundarna och känt igen sin uppfödning, fick uppfödaren tag i ägarna.  Än är inte djungeltelegrafin utdöd! Ägarna, som inte är härifrån trakterna, hade kommit med båt på STorsjön och gått iland på vad de trodde var en ö men som var en halvö. De släppte hundarna i god tro men de drog iväg på egna äventyr. Efter knappt två timmar kom husse och tog över letandet. Fanns inget jag kunde göra mer. Hunden var för skygg för att jag skulle kunna hjälpa till. Det hade bara förvärrat situationen. Klockan ett på natten fick jag ett meddelande om att hon var infångad. Lyckligt slut! Att jag missade min kväll på Strandbaden gjorde inget. Ett djur i nöd är viktigare än en kväll på krogen. Kändes skönt att kunna hjälpa till. Jag behöver inte bli tackad för det även om självklart ägarna är evinnerligt tacksamma och lyckliga. Det hade jag också varit. Jag hoppas bara att det finns fler såna som Joel och jag som stannar och övervakar, ringer och facebookar runt och anmäler till polisen om de hittar djur eller förvisso en person som behöver hjälp. Som Patrik sa idag när jag prade med honom, man har ju faktiskt ingen aning om det ligger en ägare där ute i skogen som också behöver hjälp. Man kan inte bara blåsa förbi och tänka att det är någon annans problem. Fler kvällar i goda vänners lag kommer, men en hund har bara ett liv.

Idag på förmiddagen när jag gjorde klart stallet funderade jag på hur jag skulle lägga upp dagen. Som sagt, det finns saker att göra. Men istället hörde jag av mig till grisen Konrads uppfödare. Lika bra att hämta hem honom! Han skulle ju hämtats i måndags men bilen skrammlade ju och lät så illa att jag vågade inte åka annat än hem. Var in med bilen som lär helt klanderfritt igen. VErkstadsrädd bil. Men det blev ju billigt och bra utan kostnad. Måste varit skit/sten emot bromsskivorna eller nått i den stilen.

Sverige är som vackrast på sensommaren och hösten, tycker iaf jag. Jag njuter av gräsböljande hyggen och färgerna som börjar komma smygande, den friska klara luften. Vägen härifrån till Lindesberg, över Avesta, Fagersta och Skinnskatteberg är så vacker. Nej det är inte bara massa skog, det är vacker skog.

Hastigt blev det bestämt att jag skulle köpa deras tackor också och en bagge. Alla av rasen Oxford down. Jag utökar min fårbesättning och oxford down är en stor köttras, väldigt lugna i temperamentet och inte direkt rymningsbenägna eller högljudda.

5 stycken oxford down och två korsning texel/finull. En korsning som jag kommer satsa lite på så de kom väl till pass.

Hade egentligen bara tänkt ta fyra oxford och lämna ena tackan som hade sår på huvudet. Men hon rymde och sprang efter transorten och mitt hjärta blödde friskt. Det var bara stanna och stoppa in henne. Hon kände väl hur jag tvekade redan från början. Jag tyckte det var hemskt att lämna henne till sitt öde men stålsatte mig. jag kan inte rädda världen. Men när en liten del av världen desperat sprang efter och ropade att hon var bortglömd och kvarlämnad så gick det inte längre. Hon är inte sjuk eller har nått ärftligt, lite pyssel bara.

Oxford down har jättelånga svansar!

Nya kompisar!  

Tjena, vad heter ni?

Så var det Konrad. Han den mörka. Han är minimalt liten! Jag hade tänkt att jag kunde ha honom inne och tämja honom ett tag och sen slussa ut honom till Hedda och Greta. Grisar är brutala djur med strikt rangordning. Finns inte en chans att han kan flytta ut till dem förrän efter vintern! De kommer ha ihjäl honom och dessutom är han så liten att han kryper ut överallt. Han är som en Chihuahua i storlek. Hedda var 8 veckor när jag hämtade henne men hon var som en koloss i jämförelse. Greta och Hjördis var 3,5 månad och  givetvis ännu större än Hedda. Tog den lille grisen och började köra hemåt. Fick raskt tänka om. Konrad måste bo inne i hund/kattrummet men han är en baby som måste passas och grisar är extrema flockdjur. Hade inte räknat med att bli "valpmamma" just nu. Ringde Johanna, uppfödaren, och frågade hur det var med den andra lille grisen som Konrad bodde med. Det var nått strul med köaren hade jag fått veta. Skulle de ha grisen eller inte, annars tar jag den med mig. Konrad behöver sällskap. Johanna ringde och frågade och nej det var fritt fram att ta den med mig. Svante som jag kallar honom är ännu mindre än Konrad! Undrar fortfarande hur det är möjligt... PÅ vägen hem döpte jag om Konrad. Ska han bo inne blir det rörigt med en Konjac och en Korad under samma tak. Han heter numera Totte. Svante och Totte är så små att de kommer kunna gå under staketet till min altan!

Den här buren är bland det bästa jag äger! Här har det sovit valpar, lamm, kaniner och nu även griskultingar. Nu vet jag var jag har dem om natten och fram tills deras rum är uppröjt. Rummet av kaos som jag kallar det. Men nu ska där byggas valpbox för Alba och hennes valpar och en grisbox. Grisarna lär sig raskt gå på låda som katterna och är egentligen inga problem att ha inne. Min kompis Carola har haft gris inomhus. När jag bodde i STockholm fanns det en minigris i området där jag bodde. Men jag tycker egentligen att grisar ska vara ute, men nöden har ingen lag. Såsmåninom efter vintern och när temperaturen är trevlig så får de slussas ut till grishuset. Nu har de varann så nu slipper jag tänka på att Totte skulkle ligga ensam och vara olycklig. En gris får aldrig vara ensam.

Mina underbara hundar! Dé tittade knappt utan gick obrydda och la sig. DE är så vana vid att matte släpar med sig lamm, killingar, kaniner mm inomhus. Till och med Grynet var inne och knallade runt i köket som kalv. Så de är vana.

Söta små gubbar! Båda är kastrerade.

Kul att testböka lite efter maten.

De är blyga och skygga än så länge men det dröjer nog inte länge förrän de tigger godsaker och tar för sig.

Nu är det dags att krypa ner i sängen bredvid dem. Fler bilder kommer självklart läggas upp. 

Vi hörs!        

Totte och Svante har flyttat ut i köket. Igår stressade jag runt med att fixa iordning till dem och köpa in grejer för att börja renovera deras och valparnas rum. Renovera lät ju överambitiöst, men det ska ske förändringar där inne. Ikväll måste jag röja ut och bära upp allt där inne. Rummet av kaos ska byta lokal. Nu blir det ett annat rum av kaos istället. Åkte runt och inhandlade kattlåda, sand, leksaker, matsålar och mjölkpapp. Det senaste är golvpapp som är som mjölkkartong. Jag hade det på golvet under mina valpar när jag hade kullar. DEt är suveränt golvskydd och tål både kiss och skurmopp. Ja man får ju byta någon gång men inte särskilt ofta.

Mitt kök förvandlades till en....svinstia   . Kaninen som hade valphagen som utebur fick flytta in igen till stallet. Det var länge sedan den här användes till det den är till för. Men den har varit kaminskydd, kaninutebur, stängsel inomhus. Bra när grejerna kommer till användning.

De är inte rädda för hundarna. Jag håller på och jobbar med att tämja dem. Det går framåt även om speciellt Svante är skräckslagen. Han hade oturen att hamna på vift och försvann från sin uppfödare ett tag och den skyggheten sitter i. Men vi jobbar vidare. Vägen till en gris hjärta går via munnen. När de äter kan jag klia åtminstone Totte. De kommer bli toktrygga och tama med tiden nu när de bor i händelsernas centrum och husets hjärta.

Duktiga killar går på lådan!

Men man kan inte lyckas jämt anser Svante och lägger en kabel samtidigt som Hedda kom in och frågade efter förmiddagens fruktstund. Totte pratade glatt med Hedda, glad att hitta en "mamma". Hedda tittade lite men var mest intresserad när matte började skära äppelbitar. Nu har jag plockat bort mattan från killarnaoch efter det har de använt pottan bättre. Men det händer ju olyckor med alla små barn. DEt får man räkna med. Mjölkpapp är kanon!

Det här katt-tältet från Ö/B var poppis att sova i. Vill att de vänjer sig från början att sova i halm och inte kuddar och filtar.  De äter dessutom halmen vilket är bra för magen. Totte hade lite svårt att komma till ro på kvällen. Fanns ju så många godsaker så det var bäst att hålla sig vaken så han inte missade något. Svante hade redan somnat där inne.

Det lilla söta Oxford downlammet som jag döpt till Aria. Mamma heter numera Aurora. Jag vet, de flesta döper inte sina får men men...

Det börjar dra ihop sig för parning. Alba är på väg in i höglöp. Hennes löp är lite lurigt i jämförelse med de andra. Hon blöder knappt och är väldigt renlig. Det går att ta blodprov för att mäta progestoronnivån vars värde stiger när det är dags. Men bor man här är det knappt nån ide. Det tar ett dygn att få svar då provet måste skickas och då känns det liksom meningslöst. Jag borde märka när det är tajm. Har ju parat tikar förr och enl hennes uppfödare så borde det vara runt 11-13 dygnet. Det är väldigt olika när tikar höglöper. Vissa paras väldigt tidigt och andra väldigt sent i löpet. Men medeltalet ligger runt just 11-13 och tydligen är det då hennes mamma och mormor varit mottagliga. Men jag erkänner att jag nojjar lite för att bli snyltad på höglöpet.

Det ska kräkregna med början i natt tror jag. Har förberett stallet så jag kan ta i ponnyer. Förbannar att jag inte hunnit mocka ur hela ligghallen. Har gjort halva men har ca 20 m2 kvar. Kommer det mycket regn river traktorn upp så fula sår i marken så då kommer jag behöva gå med skottkärror vartefter. Det funkar det också, tar lite mer tid och energi bara. Skulle börjat idag men orkade inte. Hade ont i halsen igår och vaknade med huvudvärk. Nu känner jag mig redan mycket bättre. Brukar sällan bli sjukare än så. Peppar peppar... Men det känns onödigt att dra igång med värstingprojekt. Är ridkurs i helgen, Alba ska paras och rummet av kaos måste fixas. Har inte tid att vara sjuk!  

Ursäkta alla felstavningar. Är själv som jag kanske sagt språkpolis men jag har sällan tid att sitta och korrekturläsa. Borde kanske skriva i word och kopiera in men det blir ett moment till. I och för sig inte jättejobbigt men ändå. Lite för lat för det. Något som stör mig väldigt mycket är hur folk använder sig av fråge- och utropstecken samt stora versaler. Att skriva med både frågetecken och utropstecken blir väldigt provocerande. Allrahelst om de dessutom skriver ett flertal typ så här ?!?!?! Förlåt men jag avskyr det. Liksom FOLK SOM SKRIVER SÅ HÄR. Att skriva med stora boksäver är som att skrika. Jag kan skriva något enstaka ord här och där med STORA bokstäver men det är om jag vill vara tydlig med att det var just HÄR det skedde och inte här i största allmänhet. Tycker generellt att många är dåliga på att använda sig av rätt tecken och vid rätt tillfälle. Texter utan punkter och kommatecken går bort. Jag måste hinna andas också när jag läser. Anledningen att jag skriver det här är att jag låt en fråga i ett forum både idag och i ett annat för några dagar sedan. Fick på båda ställena svar av typen ?! och ?!?!?! Jag skulle aldrig välja att svara på det sättet till någon jag inte känner väl och jag skulle aldrig vilja framställa mig själv på det sättet som blir när man svarar provocerande. Klart jag blir grinig men jag biter ihop. Det är nog egentligen mest synd om människor som sitter och hävdar sig bakom en dataskärm.

Vi hörs! Nu ska jag kånka saker från ena stället till det andra. Kul att variera sin kaos        

Igår sålde jag Felix. Det gick enorm fort och jag kunde sålt minst 15 st av honom. La ut annonsen till lunch i onsdags. Jag har funderat länge. Tycker väldigt mycket om honom men det hjälps inte. Han är fräsch och älskar att göra saker och jag är för tung för att rida honom. Han är en barnhäst och han älskar barn. Visst har han ett bra liv här i hagen med kompisarna, men han kan få det bättre. Hur de än är så är han överflödig sedan ridverksamheten lades ner. Varför ska han bara gå här och äta och bajsa när han kan få bli någons bästis?

Det är så märkligt det här med att sälja häst. La ut honom i våras med och fick knappt några svar. Samma bilder, typ samma text och samma pris. Det är nog slumpen som avgör vilka som letar just då. Han var visserligen tingad vid två tillfällen men olika omständigheter gjorde att han blev kvar och jag kände att det får väl bli så eller tiden får utvisa hur jag känner. Nu hann det inte gå många timmar så hade mängder av personer hört av sig. Bara bra människor dessutom! Fanns ingen av de jag pratade med som jag efter att dömma utav samtalet kände att jag inte kunde sälja till. Annars blir jag ofta arg och irriterad när jag säljer häst då många underliga mail,sms och samtal även dyker upp och man verkligen får sålla. Folk som inte vet vad de ringer på, som inte berättar nått eller ställer självklara frågor som står tydligt och klart. Tycker bäst om folk som ringer än mailar eller smsar. Jag har inte tid att skriva dialoger, dessutom får man bättre kontakt och lättare kan nyansera hur man menar och får en tydligare bild av vem och vad personer är och ska ha ha hästen till.

Jag måste säga att jag är inte så van att bli nedringd på en annons. Hur gjorde jag nu? Eftersom alla var bra fick det ju tyvärr bli först till kvarnen. Kände att jag kunde ju inte riskera att lova bort honom på visning om några dagar när andra ville komma tidigare och titta. Det var för mycket risker. Det vore skillnad om det var halvbra intressenter men när alla var lika självklara köpare.

Min mobil började krångla på riktigt. Den har under en tid sagt till att minnet snart är fullt och någon dag innan lagt av att ta bilder. Nu helt plötsligt slutade den skicka ut sms och ibland även ta emot. Oerhört olämpligt! Samtal gick inte heller alltid fram och missade samtal kom upp på displayen på ett helt annat sätt än de brukar. Hatar teknik som strular! Är totalt ointresserad att engagera mig. Tog mobilen till Teliabutiken på eftermiddagen och de kostaterade att den är "knäpp". Minnet ska inte alls vara fullt, långt ifrån med tanke på att jag bara har 7 korta videosnuttar, hälften av bildminnet och knappt en enda app längre då jag fått ta bort för att kunna ge plats i minnet som visst ändå inte vill samarbeta. Nu var valet att försöka nollställa telefonen och se om den tänker om eller lämna in den och riskera vara utan i 10 dagar.... Jippie! Precis vad jag inte har tid med och definitivt inte lust heller. Skit Iphone! Blä!

Hur som helst så var det en mamma med 9 årig dotter här och hälsade på Felix och provred honom. Han var så lycklig! Kärlek uppstod och hästen blev såld. Han åker på onsdag. Om någon läser här som var intresserad av honom vill jag tacka för visat intresse och önska att jag hade fler utav honom.

Felix

Idag var jag till Stockholm för att para Alba. Det visade sig att hon gått över sitt höglöp. Hon har liksom smygit med sitt löp och troligtvis löpt längre än jag är medveten om. Hon är pedantisk och troligtvis haft sk tyst löp från början. Det innebär att tiken löper men inte blöder. Enligt min beräkning skulle hon varit på 12:e dygnet idag men blodprovet för att kolla progesteronhalten visade att höglöpet redan var över. Hon ställde upp sig halvhjärtat för hanen och lekte från början, vek undan svansen litegrann. Sen tröttnade hon men hon är ju sån trevlig tik att hon liksom fann sig i att han hoppade omkring. Men eftersom hon tröttnade så sa jag till anhundsägaren att det borde nog göras ett prov och på Västerorts djurklinik har de eget labb och kan ge svar inom en halvtimma. Hormonhalten ska under mottagligheten för befruktning ligga mellan 30-60 och Albas låg på 94,7. Långt över. Lät mer som en radiokanal   . Så det blev att packa sig hemåt istället och ta nya tag med mer nogrann kontroll och täta blodprover. Hon var visserligen orolig för några nätter sedan och jag tänkte att hon kanske var magsjuk och släppte ut henne. Hon kom inte till ro på natten och jag minns att jag tänkte att hon kanske hade mensvärk, men inte tänkte jág att det hade med ägglossningen att göra. Det var ju så tidigt i löpet och hon verkade ju inte porrig och var inte uppvaktad av de andra brudarna som annars brukar ha gruppsex vid löp och stå på kö för att få rida. Jättejobbiga! Ibland värre än att ha hane i gruppen. Brukar få dela tikarna i olika rum så de kopplar av och jag slipper ha steppande hundar runt benen.

Kände mig lite bombad över huvudtaget. Var så länge sen jag parade hund att jag liksom kommit av mig. är så van vid hästar och andra djur att jag kände mig som nybörjare igen. Men det är bara ta nya tag som sagt! Hellre att det blev så här och jag kollade henne än att det blev parning och hon inte blivit befruktad. Gå och vänta och hoppas och sen inse att hon går tom är ju inte så kul förstås. Nu vet jag och kan förbereda mig till nästa tillfälle.

Var tomt i bilen på vägen hem. Alba har stannat kvar hos Karin och hennes familj igen. Inte för att jag är besviken på Alba eller att hon inte fungerade här. Hon har stormtrivts och varit en uppskattad kompis, allrahelst till Rigmor och Kaisa. Men det fick bli så här för Karins barn som saknar henne. Jag har mina andra fyra hundar. Alba bodde här lite mer än ett halvår men de har haft henne så mycket längre. Jag känner ingen prestige och Karin och jag har känt varann sen -03 tror jag och har bra kontakt och alltid haft. Hon får flytta hem igen och jag kan ändså ta valpar på henne. För barnens skull. Det sköna är att hon varit älskad här och är älskad där. Först blev hon orolig när jag skulle parkera bilen och åkte ifrån henne men uppe i lägenheten kom och tillbaka till gamla rutiner och stannade självmant vid Karins sida när jag gick. Det kändes skönt. Då vet jag att hon är nöjd och barnen blir glada.

Imorrn är det ridkurs med Ljufa. Blir tidig morgon. Huga! Är inte van att gå upp innan klockan sju. Kvällsmänniska som jag är. Men kursen börjar nio och det tar 45 min dit... Ska bli kul att kursa och träffa andra. Bla så ska PeGes nya matte vara med. Han kommer stå kvar i samma stall som Ljufa så han försvinner inte iväg ur mitt liv. Känns kul men jag kommer inte lägga mig i. hAn tillhör en annan nu och jag har mina andra pållar. Kommer bara vara en stolt uppfödare. Carola kommer vara barnvakt till Totte och Svante och Savannah somfortfarande dricker mjölk.

Vi hörs!

Jag är så lycklig! Jag är tillbaka. Det känns så stort. Nästan overkligt. Jag kan bara tacka framför allt min lilla Kaisa och hennes uppfödare för att jag vågar igen. Vågar tro, ha framtidsutsikt och drömmar igen. Idag hämtade jag min i smyg efterlängtade springer spaniel hanvalp. När det blev en plats ledig i flocken efter Alba ville jag fylla den tomhet som uppstod. Det blev faktiskt tomt och tyst efter henne. Hon tog plats på ett positivt sätt.Att jag valde att lämna igen henne så drastiskt och snabbt var därför att Karin och jag bestämt att hon skulle flytta tillbaka efter valpkullen men i och med att det inte blev någon parning fanns det ingen anledning att hala på det. Så jag satte igång och letade hanvalp. Ville ha en lovande hane för utställning och framtida avel. Hittade en kennel och blev tipsad vidare. Ringde upp och fick veta att e sparat en lovande  hanvalp till "rätt" hem. Jag tittade och läste på om föräldrar och stam och åkte dit idag och träffade uppfödaren, mamma och syskon. Åsso lillebror förstås. Jag blev kär! Han är bedårande. Extriört välbyggd och korrekt men en teckning som tilltalar mig. Jag gillar när de är lite mörka i ansiktet. Bläsen får gärna vara smal eller bruten. Helst helsadlad rygg men annars så mycket mörka partier som möjligt. Nu är inte teckningen det viktigate men det jag beskrivit tilltalar mig mest.

Hollivera's X-tra X-tra 9 veckor gammal. Riktigt snygg!

Mörka fina ögon och inte massa överflödigt skinn och lösa ögonkanter. Bedårande söt! Mycket vackert huvud.

Gillar hans teckning.

Funderade på namnet när jag åkte dit. Han döpte sig själv till Mr Merlin. Jag gillar brittiska namn på mina hanar: Nelson, Lord Morris, Higgins, Milton.

Puss matte!

Världsgo valp!

Bästa sättet att introducera en valp in i flocken är att välja tid när tikarna börjar bli skendräktiga och får mamma hormoner som snurrar i hjärnorna.

Merlin är framåt på ett försiktigt och fint sätt. Hinner läsa av och använda sitt kroppsspråk. Han blev genasat omtyckt. Mina tikar har synkat sina löp samtidigt så det blir inte utspridda löpperioder utan två intensiva omgångar om året.

Sneglar lite på varann i farten. Det är roligt att sitta och titta på de små signalerna det pratar med.

Grisarna var lite läskiga!

Innan jag åkte idag hade jag visning av gotlandsrusset Storm 3 år. Han visade sig från sin bästa sida och sitt vanliga jag. Fina lilla Storm! Himla trevlig och vänlig häst med utmärkt temperament. Grundtrygg och lugn, social och nyfiken.

Eftersom det var ett tag sedan han kom hem från inridningen och han bara gått i hagen och vilat så kom Julia förbi igår och red lite på honom. Han tog det med ro, precis som om det var det mest självklara. 

När jag satt hos Merlins uppfödare så ringde spekulanterna på Storm och meddelade att de fastnat för honom och ville köpa honom. Lycka! Precis vad jag önskade. Mamman och dottern som kom passade som handen i handsken för Storm och han behöver komma ifrån sin storebror Arne och få ett eget liv. De två är som två lingon ihop. Växer på samma tuva kan man säga. De behöver delas på. Storm kommer bli en underbar familjeponny och det kändes så rätt med dem som tittade på honom.  

Nu ska jag ta den lille mannen och gå och sova. Han var så duktig när jag kom hem ikväll. Hade hela stallet att mata, vattna och några att ta in. Lämnade hundarna i bilen och Merlin sussade gott i sin lilla bilbur som jag alltid tar fram till valpar. KOmmer lägga honom där till en början när jag tar stallet. Då vet jag var han är och inget kan hända honom. Finns gott om otäckheter som kan hända en liten 11 veckors valp när man inte har dem under uppsyn. Nu har han somnat igen och mina ögon går i kors. Trodde jag skulle få sovmorgon imorse men Amy väckte mig innan sju med panik. Någon (idiot) stod och övningssköt uppe i skogen. Innan sju en söndag! Tack för det liksom...

Pratade med Karin på vägen hem och vi planerade lite roliga aktiviteter med våra hundar. Utställningar och andra roligheter. Känns nästan för bra för att vara sant att vara tillbaka på banan igen.

Ursäkta att det blev väldigt osammanhängande och lite konstigt formulerat ibland, är supertrött men ville få in bilderna fråb kameran in i datorn och när jag ändå fört över bilderna kunde jag lika gärna skriva blogg tänkte jag. vet inte om det var så smart ändå... Måste nog lämna in skittelefonen. Får leta reda på laddaren till lilla digitalkameran så jag kan ta bilder på Merlin medan han är liten och upptäcker världen. DEt går fort med de små!

Vi hörs! 

Merlin sov som en stock inatt. Själv vaknade jag med nackspärr! Har väl i stort sett aldrig naxckspärr eller problem med ryggen. Men det var bara bita ihop. Gick inte at titta åt ett håll och det var en rejäl låsning någonstans i höjd med skulderbladen. Faktiskt, pga av min envishet och att jag måste så släppte det nästan helt. Man ska ju röra på sig. Det behövs blodcirkulation på det onda stället. Det är omöjligt att bara lägga sig och ge upp pga "lite" smärta. Säger hon som jobbade med hög feber och halsfluss. Tyckte jag hade lite ont  halsen och svårt att svälja när jag böjde mig ner... Just nu är det extra dumt att bli sjuklig och ynklig när min hjälpande hand rymt till Turkiet och lapar sol.

Jag passar istället på att vara småbarnsmamma med gård. Att ha valp är lite som att ha småbarn. Ja jag har ju bebisgrisarna också som ska matas, städas hos och lekas med. Sen dricker Savannah mjölk ännu. Jo då jag har vad jag gör ;) Jag är ju tvungen att jobba på som vanligt fastän jag har valpen. Han orkar inte hänga med så jag får se till att underhålla honom och trötta ut honom och sen skynda mig med stallet medan han sover och kutar fram och tillbaka och lyssnar om han vaknat. Jag tycker det fungerar bra. 

Lite morgonmys med kaffet på trappan

Finns mycket spännande att undersöka (jag kopierade bilden från instagram, min mobil är ju knäpp och lämnar bara gråa eller svarta tomma bilder)

Hedda och Greta är så snälla och tålmodiga. Såklart de ser att det är en liten ny hund men de bryr sig inte, luktade som hastigast och han verkade ju okay.

Jag åkte och red Ljufa på eftermiddagen. Hundarna hängde med i bilen. Merlin får lära sig från dag ett att vara med, att i bilen är man och kopplar av. Red ut en sväng ensam med Ljufa. Det blåste och jag vet inte inte vad de var men hon såg många spöken och hoppade och studsade lite. Blir så glad av att umgås med henne!

Min uppfödning PeGe, Pegasus från Fjällbäcken, med sin nya matte Lotta.

I morgon ska jag måla i djurrummet. Längtar tills det är klart. Är rätt jobbig att ha Totte och Svante i en hage mitt i köket. Rätt opraktisk och trångt. Halmen flyttar de runt på så den åker runt på golvet. Det blir nästan som att bo i en grisbox själv med ;) I och för sig är jag van, när lammen bodde inne hade de hö i en låda som hundarna med förkärlek busade med och drog ut hö på golvet. Det är ju egenligen världsligt. Jag sopar ofta, men det är ju bara hö/halm och under en kort period. Det är roligt att sitta och titta på grisarna. De bökar och stökar med sin mjuka bädd och flyttar runt på den, jag lägger tillbaka och de envisas med att placera den i pottan. Vet inte varför de vill ha dynan i pottan men det är å de bästämdaste med det.

Merlin är en underbar valp! Lugn och otroligt läraktig. Han har hittills inte gjort varken kiss eller bajs inomhus och han lärde sig direkt att han är Merlin. De andra hundarna tycker om honom just därför att han läser av dem så bra. Han är ingen blådåre som flänger omkring och härjar men heller inte rädd och tillbakadragen. Han tar för sig och är artig och väluppfostrad. Det gillar tanterna i familjen.

Har beställt ett nytt trimbord som jag hoppas att jag får nu i dagarna och köpte lite nya pälsredskap idag. Det är så roligt att vara igång! Plockade på mig lappar om privatintruktörer i tävlingslydnad. Blev lite sugen. Ids inte gå kurs. Tränade privat med Trolla och Klara och det gav jättemycket. Karin och jag har bestämt att ses minst en gång i månaden och varför inte passa på att träna ihop?

Nu har jag laddat lilla kameran så imorgon ska jag måla, mocka trädgården och fota massor. Lägger väl ut fler bilder fram mot kvällen.

Vi hörs!              

Det är väl dags för en uppdatering om hur det går för lille Merlin. Han har utvecklats från en lugn och bekedlig liten kille till en byfåne som testar allt från att hänga i gardinerna till att jaga katter. Men han är enkel. Lyssnar väl och är som en valp ska. Har köpt hem storpack med strimlad skinka och ska börja träna honom. Det de lär sig som unga sitter i hela livet. Det gäller visserligen hästar med och jag fick sån härlig bekräftelse på det i helgen som var. Tog med mig Amy, snart 9 år, på hundutställningen i Högbo för att hämta upp Kaisa som visades av sin uppfödare. Passade på att åka och insupa hundatomosfär, handla fällar och halsband. Jag har alltid använtvanliga nylonhalsband med kedja från Alac. De är bäst! Mest hållbara, enkla att ta av och på. Klarar inte av halsband som ska knäppas ihop. Vilken valp står stilla tillräckligt länge för knäppen och spännen? Allrahelst om det är båttom. En godis i näven och halsbandet trätt på armen och swish sitter det på utan att hunden ens märkte nått. Snabbt, smidigt och de är vattentäta och blir inte sura och äckliga som mer mjuka halsband. Det är som grimmor med ludd. De är bara söta i butiken. Totalt opraktiska. Räcker med en regnskur så är de förstörda. Eller ve och fasa om man råkar få lera på luddet! Men tyvärr är praktiska saker svåra att få tag i. Djurbutikerna säljer de inte. De är väl för billiga och hållbara... BÄttre att sälja dyra märkesgrejor som snabbt blir förstörda och fula.

Kaisa, Barecho One For You. Slutade på en fjärde placering i öppenklassen. Hon är inte ens fyllda ett år, pälsen är inte i bästa skick efter sommaren och sol. Jo vi har faktiskt som synes på hennes guldiga päls haft sol. Så ville hon inte heller springa med "tant Helene", hennes uppfödare. Så nu är jag piskad att ställa henne själv. Jag som tyckte det var så praktiskt att skicka med henne och kunna greja djuren emma i lugn och ro och samtidigt få henne proffsvisad. Nåja, jag kan. Har gjort det många gånger förr och snart är det dags för Merlin att entra ringen.

Men Amy var det jag pratade om, om gamla kunskaper och lärdomar. Hemma och i vardagen är hon en äldre aristokratisk lady som minsann inte alls behöver ha regler och lyda order. Amy och Alfons Åberg har mycket gemensamt om man säger så. Som ung jakttränades hon, tränade tävlingslydnad och vardagslydnaden var det noga med. Vardagslydnad kan vi inte stava till ens längre. Inte Amy iallafall. Hon gör som hon vill. Tog ut henne ur bilen och jag ser att hon redan på lukten vet vad hon är på. Hon settersteppade lite ivrogt bredvid mig. Jag var bara tvungen att prova. Hon kändes som ung på nytt. Som sittkommando sa jag bara ett snabbt "s". Testade och smack slog hon ner rumpan i backen! Provade några fler gånger inne på området och fick samma omedelbara reaktion. Säger jag samma hemma tittar hon demonstrativt åt andra hållet och sölar ner rumpan om matte envisas och tjatar. När vi skulle gå mellan ringarna var det trångt och jag vill inte att någon hund vidrör henne. DE flesta är snälla men man vet aldrig. På jaktträningen, men framför allt på fjället och alla spångar lärde jag henne kommandot bakom. Då skulle hon gå in bakom mina lår och gå nära med nosen nästan i mina knäveck. "-Bakom" och Amy hittar genast sin position och vi gick på led genom trängseln. Fantastiska älskade hund! Envis som synden personifierad men samtidigt så lydig när det gäller.

Merlin var hemma med Julia och Martin och de andra hundarna medan vi var på hundutställningen. Det här med att ta gruppfoto med en valp...

Ibland lite väl närgången

Liten retsticka. "kunde inte bry mig mindre" vill Mega säga.

Hej grisen! Grisarna kommer banta under vinterhalvåret. De har blivit smällfeta av betet, det enda de får att äta. Men det är bara magarna som hänger, kropparna är fortfarande fina och när betet är slut snajdar de till sig.

Jag törs peta på den!! Anki själv är så van vid hundarna att han bryr sig inte, väser lite lätt irriterat bara. Han har föresten bestämt att det är hundarna, grisarna och människor som är hans flock. Har ju ankeborg ett stankast bort från trädgården men han är helt ointresserad av de andra ankorna. Hönsen däremot försökte han våldta och tuppen var rasande på honom. Men det var den förra tuppen. Den som Mega och Alba hade dragkamp om... De hade lyckats smita in i hönshuset och tuppen gjorde sin sista insats och försvarade sina damer, med livet som insatsen.

Liten gobit

Titta! Han kan redan platsliggning   

I samtal med Amy och Mega

Mysigt att ligga nära

Ibland blir det kallt. Skönt med pyjamas när man ska ligga i bilen.

På tal om pyjamas. Här är killarna som bäddat på toaletten.

Ja vad hände med min djurfria oas?

Hm...

Rigmor

Hedda

Greta

Svante

Svante var in till veterinären och fick en selenspruta. Smågrisar är känsliga för selenbrist och blir klena och instabila i bakpartiet. Han blev genast mycket bättre och på några dagar hade han förvandlats till en nyfiken, framåt liten gris istället för som innan då han var trött, skygg, rädd och vinglig med stela haser. Vi ska tillbaka nästa vecka och fylla på och samtidigt ge Totte en spruta i förebyggande syfte.

Ha kaka!!

Vi hörs!       

Just nu sitter över en miljon människor och tittar på Idol. Jag kunde varit en utav dem. Om inte om hade varit hade såklart. Tidsplanering är en utav mina sämsta sidor. Jag skyller på att jag lider av dyskalki. Jag kan inte planera och uppskatta tid. Det är ett rätt jobbigt handikapp eller vad jag ska kalla det. Folk blir ofta irriterade över att jag kommer sent. Fullt förståligt, men hjälper inte mig. Har testat allt i min uppväxt: utegångsförbud, belöningsprincip, bestraffningsprincip av annat typ än utegångsförbud osv. Finns inget som funkat.

Egentligen skulle jag tittat på Idol jag med. Det var planen för ikväll. Ja förutom äta god middag i form av stekt kött och potatisgratäng och en gräddsås med mina nyplockade kantareller. Kan nämna i förbigående att den middag blev infryst... Ligger stadigt och väntar till annan gång. Blev inte klar i tid. Så jag gick in satte på tevatten och bestämde mig för att det får bli fredagsmacka med smör framför tvn istället för finmiddag. 

Tvn är stendöd! Efter lite mutter kom jag på att jag sett att antennsladden var urdragen ur väggen. Hade retat mig på den där sladden som bara korvade sig i vägen för dammsugaren. Drog ur den någon gång i våras när det var risk för åska. Därmed förstår ni hur sällan jag ser på tv...  Kryper in under marsvinsmöbeln men orkar inte sträcka mig allra längst in så jag sket i Idol. Tänkte att jag får sätta på en skiva, tända ljus och en sån där rökelse jag köpt på Indiska, som jag förvisso inte ännu bestämt om jag tycker luktar gott eller förfärligt. Det är nått med mysfaktorn som höjs med rökelsen. Den första jag tände stank nått som kan beskrivas som bränt, parfym ihop med myggspiral. Den andra var bättre. Ändå var de ur samma paket. 

Hämtar min tekopp och snubblar över en olämpligt placerad ICA kasse. Då slår det mig. Jag har en halv kasse trattkantareller att rensa. Tjohoj vad inte skoj! Precis vad jag inte hade lust med. Eller ork till. Gaah jag som skulle ha en lugn kväll. Plocka dem var en fröjd. Älskar att plocka svamp! Det är harmoni. Men rensa.... Kan man frysa in dem som de är och rensa vartefter? Nu är hon nöjd minsann den där pedantplockerskan Carola! Hon skrattade åt mig som gick fram som en skogsmaskin och röjde det mesta i min väg medan hon duktigt plockade en och en och garanterade blåste av dem innan hon la dem i påsen. Hade säkert med sig våtservetter och torkade dem också   . Jag vet vad jag har att göra i några timmar framåt. Eller också hänger jag ut dem och sitter ute i solen imorrn, jag för jag har bestämt att det ska vara sol imorrn. Så det så!

Det som hänt här på gården är att fåren och getterna blivit klippta, bocken Glenn är kastrerad liksom baggen Sten. Nu är det bara Klas-Göran som är bagge och han ska få gå med svampfåren. De jag köpte in i våras. De är förstagångsföderskor och jag vill ha en mindre typ av bagge första gången så inte lammen blir så stora. Har inga att skicka till slakt i år. Förutom STen men det är otänkbart att slakta bara en. Väntar in nästa års kull av lamm. Det kommer inte bli lättare bara för att de är fler men tanken är att inte hinna fästa sig vid alla och ge alla namn. Den tanken fanns redan i år men så när Klas-Göran föddes, först ut så var han bara en "hej jag heter Klas-Göran!". Borde för min egen skull ha bara en färg. Alla lamm blir vita eller svarta. Då är de svåra att skilja på. Nu är de ju så orginella allihop och alla får sin personlighet genom att de går att skilja. Men det är ju en charm det med. Jag älskar mina får! De är som en skock olydiga, fladdriga och förvirrade cocker spaniels.

Språngrullarna för årets betäckningar är inskickade till resp rasförening och idkontrollanten har varit här och gjort passansönkningar och chipmärkt fölen. Russin ni vet, han skulle ju heta Russin från Flingan. Men det kändes inget bra. Så jag ville ha ett annat namn kring ordet russin eftersom det är så han kallas. Men tror ni jag kommit ihåg att hitta på något annat? Nej det hade jag inte. Så när Karin, idkontrollant, ska fylla i namnet blir jag ställd. Vad ska fölet heta? Jag kan ju inte vela fram och tillbaka. Det är ju bara ta nått. Karin hade bråttom iväg och det var nu namnet skulle skrivas i. Tänker febrilt. Russingubbe! Han får heta Russingubbe. Karin tittar upp och försöker dölja ett leende. "-Sa du Russingubbe?".  "-Ja Russingubbe får det bli!" "- Så han ska heta Russingubbe?" Tror Karin var tvungen att övertyga att hon hört rätt. "-Ja han får bli en Russingubbe" "-Okay då skriver jag Russingubbe" "-Ja Russingubbe" . Isolde heter Norrgårdens Isolde efter en deal med Mats och Magnus. Var noga med att det stavades rätt och påpekad att å:et i Norrgården inte syntes tillräckligt väl. Det är väl bra att vara noga med andras, synd att det inte är lika noga med mitt eget... Glömde helt och hållet bort att skriva dit Fjällbäckens före Russingubbe! Ringde senare till hästavelsförbundet och fick det ifyllt i efterhand. De hade reagerat på att fölet bara hade ett namn utan prefixet. Med andra ord, de känner igen mitt stuterinamn. 

 Skönt att ha det gjort för i år och Karin var suverän! Russins färg är väldigt udda. Pappa Duktig är svart, Flingan svart/brun alt bleksvart fast det står brun i passet. Russins färg är något jag aldrig stött på hos ett föl förut. Han är inte svart, inte bleksvart, inte brun, inte brunsvart. Han har något udda däremellan. Karin grävde i pälsen, tittade på fölfoton från när han var nyfödd och kom tillslut fram till att han är mörk mörk fux. Alfred, en shettis jag hade för länge sedan var fux enligt passet. Jag kunde inte begripa hur det kunde stå fux när hästen var mer åt det bruna hållet med bleka slingor i taglet. Så ser Russin ut. Han är mörk svettfux. Precis som Alfred.

Höftledsrötgade Mega och Kaisa här i veckan och röntgade även armbågarna på Mega. De går så mycket prat om var man ska röntga, när i hormoncykeln hos tikar och bla bla bla. Jag vill inte röntga under pågående löp men inte heller i skendräktighet vid beräknad valpning om tiken skulle varit parad. Alla tikar får mer eller mindre valpningshormon. Det har nauren fiffigt fixat för att alla tikar ska kunna ta hand om valparna och ge di i en flock. Ofta är en ungtik barnvakt medan resten av flocken patrullerar och jagar. Nu vet jag inte om det stämmer men rent logiskt borde även djur få någon form av bäckenuppluckring/förslappning för att föda lättare precis som människor. Tänker att de borde därför riskera vara mer ledslappa. Vet inte om det stämmer men för mig känns det logiskt

Jag tittade på röntgenplåtarna hos veterinären. De får varken säga bu eller bä om resultatet. Det är SKK som har ordet när de läser av och mäter en vinkel i höftleden. Men titta på plåtarna får man ju göra. Jag såg direkt att Kaisas såg utmärkta ut. Tätt liggande i kulan, liksidig och jämna fina kanter. Megas var också jämna och fina men inte liksidiga. Den vänstra var perfekt medan den högra visade på ett litet mellanrum mellan led och skål. Jag studerade noga. Sa att det ser ut som C. Veterinbären kom och tittade, hon höll med om att de var oliksidiga. Mer vågade hon inte säga. De får inte säga mer. Men jag kunde ju hoppas att de var A resp B. Jag gissar att hon inte trodde på sig själv. Megas armbågar såg fina ut, onga ojämnheter och båda låg lika. Just armbågarna är jag annars ovan att läsa av. Leta pålagringar kan jag men inte mer än så.

När svaret kom hade Kaisa A höfter, dvs utmärkt, och Mega C. Jag är inte förvånad. Jag såg det ju själv. DE utgår alltid från den sämsta leden om de är oliksidiga. Är säker på att hon har A alt B och C. Dvs en utmärkt/godkänd och en defekt. ARmbågarna var fria från dysplasi.Det är ändå det viktigaste. DE bär 65% av sin kroppsvikt på framdelen så armbågsproblem är mycket allvarligare och mer slitsamt. C höft kan hon bli gammal med. Men någon valpkull med Leonbergervalpar blir det inte. Synd på en sån bra hund men samtidigt lite skönt. Jag har tänkt på det, att om jag tar kull på både Mega, Kaisa och Alba blir det väldigt många hundar eftersom jag ändå vill flöja upp kullarna och avelsarbetet. Man kan ju alltid sätta ut foderhundar men jag vill isåfall göra det hos folk jag känner och har kontakt med. Nu ska jag beställa tid för ögonlysning till fröken Kaisabajsa. Ytterligare ett nålsöga att passera.

Åsso lite bilder till sist   .

Kaisa och Mega väntar på röntgen

Vi har haft besök av min kompis Veronica och hennes barn och hund.

Emma och Amy

Spanielgänget

Ett par fårtestiklar

Emma, Extra och Valiant

"-Vet du vad vi ska göra?" "-nej ingen aning" "-Tänk om det är slakt!!!" "-Näää tror du?"

"-Varför köar vi? Vad väntar vi på?"

Nu har jag en jävla massa ull! Fritidssysselsättningen i vinter är bäddad! Nu ska jag bara hinna ha fritid också.   

Lycklig liten Nirmar

Kramgo Sarv

Och en Nalle som vill imponera på Nirmar som inte orkar bry sig utan rullar runt av glädje.

Vi hörs!   

Det känns som den här helgen har varit väldigt lång. Så avkopplande men ändå fylld av aktiviteter på hemmaplan. Mår väldigt bra just nu och det känns som det är balans på det mesta. Merlin och smågrisarna har skapat rutiner för matte. Det är bra. Det har jag väl visserligen haft förut med, ialla fall i perioder. Men Merlin vill och behöver ta innan åtta så det blir tidiga mornar vilket måste innebära tidiga/normala kvällar. Det är skönt att bli klar i stallet i god tid och hinna få tid inne utan att känna att jag borde gått och lagt mig men jag vill hinna sitta uppe och bara vara. Tidiga mornar, ja vet strax innan åtta är inte tidigt för de flesta. Det är ingen jätteskillnad för mig heller som gick upp vid nio förut. Men nu försöker jag vara klar med stallet till nio istället. Skillnaden ligger mer i kvällen. Jag sover mer och kommer in från stallet senast 21. Tidigare har jag gått ut då. DEt är däremot enorm skillnad! Djuren bryr sig mindre. De får sin mat ändå men jämna mellanrum. Ja det där lät ju också... Som att jag skulle ge dem några gånger i veckan typ   . Men jag räknar tiden mellan måltiderna. Behöver jag skjuta tiden får de lite extra. De är duktiga på att inte hetsäta utan lugnt tugga under några timmar. Fodrar från småbalar. Tycker det är både enklast att hantera, beräkna mängden de får utan att väga. Fri tillgång på storbal är otänkbart. De blir groteskt feta och sk slowfeednät vill jag inte använda. Det skulle innebära fler balar i hagen så alla hinner stå och äta och däregenom bli mer som blir förstört av vädret. Dessutom är det krångligt att behöva använda traktorn, öppna och stänga grindar, akta och hålla koll på ponnyerna från traktorn då de inte är ett dugg rädda eller har respekt för matmonstret på hjul och köra fram och tillbaka efter balar.

Ikväll vid insläppet skilde vi fåren i två grupper. Klas-Göran, den mörka i bild, fick en egen grupp tackor bestående av tio stycken damer. Han blev lite förvirrad och osäker. Vara stora killen betyder ju ansvar också. Men när jag lämnade stallet låg alla och idisslade. De får vara inne några dagar och bilda egen flock innan de får egen beteshage. Allt fdör att de inte ska försöka rymma tillbaka till resten utav fåren.

I morgon ska jag skilja hingstarna från stona. Mikko får gå tillbaka till grabbarna för vinterförvaring. Passade på att släppa de som gått i grushage i sommar på betet där Mikko och hans brudar gått och förbetat bort de mesta. Det är en skogsdunge och så här års är näringen rätt utlakad ur gräset. Passar dem perfekt! Det gjorde nästan ont i bröstet att se deras lycka att äntligen få beta och springa i en rolig hage. Äntligen blev det "sommar"!

Maja

Merlin kom i sin första närkontakt med en häst. (Lill-Jonna)

Idag var det rallytävling här i byn. Carola och jag gick dit med fikakorgen. Mega hade sin dag idag och fick vara med.

Det var faktriskt riktigt roligt att titta på rally! Det trodde jag inte om mig själv. Skulle aldrig över min döda kropp våga åka med eller köra! Alldeles för farträdd och har väldigt lätt för att bli åksjuk. Men det var kul att titta på.

Igår var det Kaisa och Amys dag. Vi hittade ett underbart ställe att gå på! Vilken fantastisk natur!

Blev mer svampplockning. Av någon underlig anledning har jag trots att jag bor som jag gör kommit av mig att gå i skogen. Känner att jag hittat tillbaka. Älskar att vara i skogen! Allrahelst om hösten. Inte bara för svampplockningen utan för luften som är om hösten, dofterna, färgerna. Ikväll har jag förvällt en massa trattkantareller.

Mattes flicka!

Nu är det dags att gå att sova så jag avrundar med sovbilder i olika poser. Svante har faktiskt bäddat ner sig själv.

Konjac

Påminner om greve Dracula

Gonatt!       

Det känns som den här helgen har varit väldigt lång. Så avkopplande men ändå fylld av aktiviteter på hemmaplan. Mår väldigt bra just nu och det känns som det är balans på det mesta. Merlin och smågrisarna har skapat rutiner för matte. Det är bra. Det har jag väl visserligen haft förut med, ialla fall i perioder. Men Merlin vill och behöver ta innan åtta så det blir tidiga mornar vilket måste innebära tidiga/normala kvällar. Det är skönt att bli klar i stallet i god tid och hinna få tid inne utan att känna att jag borde gått och lagt mig men jag vill hinna sitta uppe och bara vara. Tidiga mornar, ja vet strax innan åtta är inte tidigt för de flesta. Det är ingen jätteskillnad för mig heller som gick upp vid nio förut. Men nu försöker jag vara klar med stallet till nio istället. Skillnaden ligger mer i kvällen. Jag sover mer och kommer in från stallet senast 21. Tidigare har jag gått ut då. DEt är däremot enorm skillnad! Djuren bryr sig mindre. De får sin mat ändå men jämna mellanrum. Ja det där lät ju också... Som att jag skulle ge dem några gånger i veckan typ   . Men jag räknar tiden mellan måltiderna. Behöver jag skjuta tiden får de lite extra. De är duktiga på att inte hetsäta utan lugnt tugga under några timmar. Fodrar från småbalar. Tycker det är både enklast att hantera, beräkna mängden de får utan att väga. Fri tillgång på storbal är otänkbart. De blir groteskt feta och sk slowfeednät vill jag inte använda. Det skulle innebära fler balar i hagen så alla hinner stå och äta och däregenom bli mer som blir förstört av vädret. Dessutom är det krångligt att behöva använda traktorn, öppna och stänga grindar, akta och hålla koll på ponnyerna från traktorn då de inte är ett dugg rädda eller har respekt för matmonstret på hjul och köra fram och tillbaka efter balar.

Ikväll vid insläppet skilde vi fåren i två grupper. Klas-Göran, den mörka i bild, fick en egen grupp tackor bestående av tio stycken damer. Han blev lite förvirrad och osäker. Vara stora killen betyder ju ansvar också. Men när jag lämnade stallet låg alla och idisslade. De får vara inne några dagar och bilda egen flock innan de får egen beteshage. Allt fdör att de inte ska försöka rymma tillbaka till resten utav fåren.

I morgon ska jag skilja hingstarna från stona. Mikko får gå tillbaka till grabbarna för vinterförvaring. Passade på att släppa de som gått i grushage i sommar på betet där Mikko och hans brudar gått och förbetat bort de mesta. Det är en skogsdunge och så här års är näringen rätt utlakad ur gräset. Passar dem perfekt! Det gjorde nästan ont i bröstet att se deras lycka att äntligen få beta och springa i en rolig hage. Äntligen blev det "sommar"!

Maja

Merlin kom i sin första närkontakt med en häst. (Lill-Jonna)

Idag var det rallytävling här i byn. Carola och jag gick dit med fikakorgen. Mega hade sin dag idag och fick vara med.

Det var faktriskt riktigt roligt att titta på rally! Det trodde jag inte om mig själv. Skulle aldrig över min döda kropp våga åka med eller köra! Alldeles för farträdd och har väldigt lätt för att bli åksjuk. Men det var kul att titta på.

Igår var det Kaisa och Amys dag. Vi hittade ett underbart ställe att gå på! Vilken fantastisk natur!

Blev mer svampplockning. Av någon underlig anledning har jag trots att jag bor som jag gör kommit av mig att gå i skogen. Känner att jag hittat tillbaka. Älskar att vara i skogen! Allrahelst om hösten. Inte bara för svampplockningen utan för luften som är om hösten, dofterna, färgerna. Ikväll har jag förvällt en massa trattkantareller.

Mattes flicka!

Nu är det dags att gå att sova så jag avrundar med sovbilder i olika poser. Svante har faktiskt bäddat ner sig själv.

Konjac

Påminner om greve Dracula

Gonatt!       

Jag har haft undulater i stort sett hela mitt liv. Älskar dem! Så vackra och söta, ingen är den andra lik. Många tycker de låter illa. Jag gillar deras kvitter och kraxande. Störs inte ett dugg av dem. Härom natten somnande jag på soffan och vaknade på morgonkulan som vanligt trots att buren tillfälligt placerats alldeles intill gaveln på soffan där jag hade huvudet. I alla år har jag drömt om en stor voljär åt fåglarna. En önskan som nu blivit sann!

Buren är 2.40x1.15 stor.

På botten bor marsvinen.

Ett fast lekträd med massa härliga grenar att gnaga på.

Och ett mysigt "vildträd" med grenar som gungar och kräver precition att landa på.

Här ser man hur små de blir i stora buren.

Hela rummet blev ett djurrrum. Till vänster voljären, rakt fram en box åt Totte och Svante och sedan är det tänkt som valpbox för tik med valpar, den smala boxen är förråd för spån, kattsand, smådjursmat mm. Tunnorna innehåller hund- och kattmat, katternas potta och matplats fick flytta tillbaka igen och från grinden kommer man ut i köket så djuren har god kontakt med hemmets hjärta. Kortet är taget från vardagsrummet. Dörren får vara kvar, kan vara skönt att stänga när pippisarna har körövning och jag vill vila eller titta på tv/film. Så otroligt nöjd och lycklig! Skönt att ha djuren samlade på ett och samma ställe. Underlättar städningen om inte annat. SEn blev det så himla snyggt! Inget kojbygge här inte som Patrik säger som byggt det åt mig. 

Jag kom på att de har inga namn. Brukar kalla dem för LIlla Blå och LIlla Gul och Lilla Grön. Fast nu är de några fler i flocken. Undulater är flockdjur. Ju fler desto bättre.

Kaisa och Rufus. Han börjar bli lite skruttig Rufus. Får se hur länge han hänger med. Har ingen aning om åldern men veterinären gissade då på 5-8 år och det är två år sedan. Jag gissar på över 10. Eller också har åren som vildkatt tärt på honom och fått honom att åldras i förväg. hUr som helst kan jag lova att hans sista år i livet kommer vara hans lyckligaste. Han sover i sängen, nästan uteslutande innekatt, får god mat och kärlek och i stallet bor hans familj som han ibland går ut och hälsar på. Men han trivs bäst inne i lugn och ro.

Fler som är lyckliga är ponnyerna som gått gått i grushage hela sommaren och nu blivit släppta på höstbete då gräset inte är så näringsrikt och insekterna avklingat. Najade v.d rijsdrecht

Vilda

Sessan  

Nöjd, glad och lycklig!

Avslutar med en bild på Amy. Min 9 åriga engelska setter. Hon är som hon blev. Tyckte att altanräcket är väl en bra plats att stå på. Eller? Älskar henne gränslöst!

Vi hörs!   

Visst är de vackra? Gänget har siesta.

Det är svårt att få till en överskrift ibland. Det finns inget bra och kort som kan sammanfatta texten. Ibland, eller rätt ofta har jag ett klart innehåll och massor att skriva om. Men så när jag sätter mig är det som bortblåst och det är som ett vitt blad hur jag än tänker och försöker minnas. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om tankar, känslor och sinnesstämning men sen är ju frågan om och hur mycket jag ska delge. Det är nog tur för mig att jag inte har så mycket tid att sätta mig och blogga. Det är en konst att förmedla känslor i text. Allrahelst sina egna. Speciellt när känslorna snurrar lite fortare än de bör.Hinner inte jag med är det ju omöjligt att få ner de i text. Träffade en ny läkare rätt nyligen. Begärde själv att få en ny. DEt klickade inte alls med den förra. Hon körde över mig som ett ångtåg och jag mådde skit efteråt. Kände mig totalt värdelös som människa. Det här var i juni i samband med att jag tillslut fick diagnosen bipolär. Jag hade planer, drömmar och mål men hon lyckades smacka ner mig på bottennivå. Inte genom diagnosen i sig. Den har jag förstått att jag haft länge. Utan hennes bemötande. Jag ska inte kritisera henne som läkare. Det kan ju vara vår personkemi helt enkelt. Fick således en ny läkare. En äldre man, helt fantastisk! Rak och inga krusiduller och inlidande ord eller förklaringar. Men han lyssnade, tog in och bekräftade. Att äntligen träffa rätt läkare efter alla år var som att bli av med så mycket börda. Hade med mig en kompis som känner mig väl, som sett mig i alla stämningar. Det jag framför allt fick bekräftat är att jag, i och med min sjukdom, har så mycket mer känslor än andra. PÅ gott och ont. Det är fantastiskt att kunna känna så mycket. Samtidigt som det äter upp mig emellanåt. Men det är något jag får leva med. Men det är skönt att få veta varför och att det är så här. Tankar som maler i huvudet är inte alltid sunt, men nu kan jag kanske lära mig att förhålla mig till dem. Det är iaf en förhoppning. Bipolär är ett stort begrepp. Det är inte så att det är lika för alla. Liksom diabetes finns typ 1 och 2. De skiljer sig mycket. 

Lagom när jag träffat den bra läkaren gick jag dagen efter till hälsocentralen. Jag var glad och mådde bra. Vågade drömma och planera igen. Men kroppen har strejkat en lång tid. Minns när jag var till min PT i vårvintras. Skulle göra ruscher, ni vet stå i startställning rusa och ner igen och tillbaka. Jag kom inte iväg. Benen låste sig. Musklera vägrade, knäna gick i baklås. Jag gick till kiropraktor. Har ju drattlat i backen med fart och buller och bång ett antal gånger från hästryggen och slagit mig i regnbågens alla färger. När jag reser mig från en stol så är kroppen som en fällkniv. Musklerna värker men jag har haft tusen och en ursäkt och förklaring. Sjuk? Nä inte jag inte! Det är ridolyckor, druckit för lite men framför allt har jag tänkt och trott att det är humöret. När livet är tungt så borde väl kroppen reagera, eller? Inte undra på att det gör ont i lårmusklerna efter allt som hänt i livet. Jag spänner väl dem om natten eller nått.... Som sagt jag har haft massor av förklaringar och jag har inte varit den som gått till läkaren för lite smärta. Vad är smärta? Ibland undrar jag. Jag som gått med hundbitet finger och blev akutskickad till sjukhuset, inlagd i fem dagar med intravenöst dropp och opererade utan bedövning. Det är en historia i sig. Efter bettet som gick in i leden på långfingret fick jag antibiotika och läkaren sa att det skulle bli svullet och göra ont, ringde 1177 efter några dagar då fingret var plommonblått och de tyckte jag kunde ju åka till hc vid tillfälle när jag hade tid och visa fingret. Eftersom jag inte hade ont. Saken är att säger en läkare att det här ska göra ont då räknar jag med smärta som är överdjävlig. Jag skötte djuren, hundar och hästar skulle ha mat och vatten. Hundarna hinna gå ut och valpen rastas trött. SEn kunde jag åka. PÅ hc fick jag välja mellan att åka ambulans eller köra till akuten NU. Men jag måste ju hem till hundarna innan... Då lägger vi dig i ambulans hotade läkaren. Okay okay jag åker och sen åkte jag hem och skulle bara. På akuten undersökte läkaren leden med att köra in en metallpinne rakt in i såret och peta den rakt igenom leden och ut på andra sidan. Jag låg och tittade på en stor tvskärm på hur han grejade. När han för 11 gången tjatade om det inte gjorde ont så kändes det pinsamt att säga nej så jag gick med på en smärtlindrande spruta på handen. DE ska tydligen göra ont. Det spände men ont, näe. Däremot på hc var det en kvinna som fick en sån spruta, jag såg genom en dörrglugg. Hon vrålade och vred sig som en mask. Jag tyckte hon var lite töntig  Jag har jobbat i stallet med 39C feber och halsfluss. Ja det gjorde lite ont i halsen när jag böjde mig ner. Det var lite kämpigt att svälja men så himla ont gjorde det inte. Var första gången jag hade halsfluss så jag hade inte nått att jämföra med.  Djuren måste ju skötas oavsett. Efter alla år när kroppen i perioder känns som bly och motvärker utav trötthet, varje steg är jobbigt då benen känns svullna och tunga och bitvis tunnelseende så har jag vant mig. Det är dagar då jag försökt vila mycket, stanna hemma och bara göra det jag måste. Men sjuk? Näe inte mer än motigt sinne och den sk utbrändheten jag fick som diagnos. Att jag tappar balansen och får slagsida det beror ju på att jag dricker för lite vatten när jag jobbar... 

Hur som helst så gick jag till hc dagen efter mitt läkarbesök på psyk. Glad i hågen. Var inte fullt lika glad när jag gick därifrån. Att läkaren var arrogant och översittare kan jag ta även om jag hade lust att kräva ett möte med honom och upplysa honom om hans attityd. Men man får välja sina strider och slag som Patrik säger. Jag skiter i honom. På ett sätt hade han rätt men det var hans sätt att framföra sitt budskap. För säkerhets skull tog de och tappade mig på ett antal rör blod för allt mellan hjärnan och stortån. Efter noggrann undersökning, samtal där jag fått berätta om symtomen och känslan (han var bra på att lyssna iaf även om han dånade på däremellan, fast jag tror han egentligen brydde sig och var orolig) och med blodprover som svar så satte han en kronisk diagnos. Jag tänker inte gå in på vilken. Men det är en kronisk muskelsjukdom. Jag kommer aldrig bli frisk från den, finns väl risk att jag snarare blir sämre. Om jag var glad dagen innan så befann jag mig i ett töcken när jag gick därifrån. Vad händer nu? Gården? djuren? Livet? Var ska jag ta vägen? Nu när jag äntligen funnit ro med att bo och leva här, tagit mig igenom tuffa år av svek, flyttar, hot, strul, tjafs och konflikter. Jaha ska jag skita i det här då för att kroppen inte är frisk och egentligen inte pallar med? Vad är meningen med allt? Jag blir samtidigt förbannad! Vad är det här? Ett skämt från Gud Fader?! Nu när jag landat, försonats med tanken att Årsunda är mitt hem och jag ordnat allt med djuren och gården som jag vill, önskar och har behov av. Kan inte förlika mig med tanken på att lätta ankar igen.Vet ni vilket helvete det är att flytta en hel gård? Jag har gjort det två gånger för mycket. Eller tanken på att sälja och nästa person som flyttar hit river upp allt fårnät, river ponnyboxarna och djurrummet inne. Jag får panik av bara tanken! Dessutom blir jag arg, det känns som vandalisering efter allt jobb. Satte genast igång med tankar på vilka djur som skulle säljas. Jag kan inte tänka så ännu. Det får komma pö om pö. Just nu har jag kört ner huvudet i jorden och agerar struts. Jag kan inte kasta iväg allt här och nu. Det vore helgrån mot min själ och hjärta.

Mitt i allt det här kan jag ibland känna mig så liten, ensam och oviktig. Jag vet, det finns de som har det värre. Men det är ingen tröst och det är fånigt att jämföra folks eländen, sorger, trauman, smärta eller kriser. Jag kan bara utgå från mig själv. Det skulle vara så    skönt att bara ha någon att luta sig mot när livet går emot. Någon som fanns bara för mig. Någon som kan ta mig (djuren och gården) för den jag är och inte ha någon egen påhittad bild eller fascineras över vem jag är (jag vet jag stavar alltid fel på ordet). Det är speciellt att bo på gård. Jag orkar inte med någon som vill prova och se vad det innebär. Det innebär att även mina känslor måste provas och jag kan inte släppa in nån på de promisserna. Det kostar för mycket. Det bästa skulle vara någon som är uppväxt på en kennel med hundar och valpar i hela huset men som inte har möjlighet att ha djur. Jag vet det är egoistiskt men det är så jag känner. Nån som älskar djur och vet vad det innebär men som inte själv kommer med hundar, katter och ungar där allt ska matchas ihop. Hundar som inte fungerar ihop, omplaceringar och bitterhet för att man lämnat ifrån sig sin hund och sen tar förhållandet slut.. Jag får ont i magen av bara tanken. Efter allt som varit har jag nästan tappat tilltron på människor. Allt tjafs, svek, konflikter, elakheter, hot och strul har satt sina spår och jag har knappt ens lust att ha en bästa vän. Det gör för ont. Samtidigt som det är ensamt är det skönt att krypa upp i soffan själv bland kuddarna. Det är en trygghet i sig.

Avslutar med en bild från i fredags. Mina kompisar kom förbi när jag behövde de som bäst. Underbara vänner! Anne-Lie ringde och sa att jag behöver vin med tanke på allt elände senaste tiden.

Det är för det mesta fantastiskt roligt att blogga. Jag har gjort det i snart 10 år. DEt har blivit en del av det jag gör, en del av mig. Från början gjorde jag det för att berätta med bilder och ord om min vardag för vänner och familj 60-80 mil bort. Det var innan facebook och instagram och ett tag var det poppis att ha hemsida och blogg. Faktiskt så har jag fått vänner från den här tiden. Det är jätteroligt. Vänner som jag numera "umgås" med över fb men det känns som vi känner varann för vi har hängt i så länge i varandras liv trots att vi aldrig träffats på riktigt. Lite skumt egentligen. Jag skulle gärna, men tiden räcker inte till för allt.

Det jag har lärt mig av dessa år är att det är väldigt svårt att egentligen förmedla rätt innebörd i en text. Därför att läsaren tolkar efter eget huvud, erfarenheter och sinne. En vän långt tillbaka sa till mig att i en text, för att fånga läsaren, ska man ta i lite åt alla håll. Min erfarenhet säger mig att det ska man inte! Det finns inte utrymme för utsvävningar om man inte vill få pisk på fingrarna. Jag har provat för många år sedan. Det gick åt helskotta och massa pisk.Vad det handlade om är helt oväsentligt idag.

Men hur man 'än vrider och vänder så finns det alltid de som gör egna tolkningar. Ibland vill folk göra egna tolkningar för att provocera eller hitta sin del i texten där jag skrivit just åt dem. Texten, ordet och meningen är riktat till dem. Det tänkte jag prata om idag. Jag är fullständigt medveten om att det finns någon som kommer känna igen sig och känna sig uthängd. Men allvarligt talat, jag bryr mig mindre om det. För att inte säga jag skiter i det. Därför att min dag blev helt förstörd idag av ett enda samtal från en person som läst mitt förra blogginlägg och utsett sig som min drömkvinna. Miss Right hade bestämt att hon var det jag sökte.

Vet ni, för att tala klarttext: Jag är sjukt jävla less på folk som skriver, ringer eller smsar mig och berättar om hur enastående jag är. Hur de suktat efter mig sen jag var med i tv. Hur jag är den de söker och hur fantastisk jag är och hur förälskade de blev. Jag har fått mängder av den typen av brev under dessa år. De står mig upp i halsen precis allihop. Nej jag blir inte ens smickrad. Vet ni varför? Jo därför att det alla dessa beundrarinnor (förvisso en och annan sällsynt man med) glömmer bort är att jag har inte en jävla aning om vem den andra är: Man ska vara två för en tango! Men somliga är så upptagna med att smickra och berätta om hur de känner att jag kan sitta med fyra handskrivna sidor ur ett brev utan ett ord om vem de är. Varför skulle jag svara på ett sådant brev? Jag vet vem jag är. Jag ser mig i speglen varje dag, flera gånger om dagen. Som jag skämtsamt sa till en kompis idag: "Det är fan jobbigt att vara snygg! Lyckliga äro de fula!" 

Idag ringde en kvinna mig och började med att presentera sig och berätta att hon var ute och letade efter mig. Jaha? Det visade sig bokstavligt letade för hon hade åkt från en stad till Trogsta där jag bodde förut, till för ungefär ganska precis tre år sedan.... Det gick alltså omkring en människa som jag överhuvudtaget aldrig sett, träffat eller hört talas om och letade efter mig och utsett sig till min drömkvinna. Ursäkta mig men jag vill:

1. Vara aktivt deltagande i VEM och NÄR jag ska dejta!

2. Bestämma OM och NÄR och AV VEM jag vill ha besök!

Jag hatar oväntat besök! Jag avskyr när det poppar upp någon som gubben i lådan när jag inte är informerad och det är kollat om det passar. Allrahelst av folk jag inte känner. Okay en snabb fråga eller lämna åter nått, men någon som förväntar sig tid att umgås. Jag kreverar. Jag har alldeles för mycket kontrollbehov, för mycket att göra och ursäkta men det passar inte jämt! 

Den här människan hade läst mitt förra blogginlägg och tolkade som säkert många andra att jag är en olycklig liten fågel i en bur som bara drömmer om att träffa den rätta. Nu är det så här att hade jag velat och lagt manken till så hade jag kunnat varit gift och skild och gift igen i många svängar i mitt liv. I det stora hela har jag det oförskämt bra. Jag trivs med mitt liv. Jag gillar att slippa anpassa mig efter någon annan, slippa tjafs om vardagsbestyr och jag är både för lat och bekväm för att ut och dejta. Därför passade bondekonceptet mig. Nu blev det ju ingen större utdelning efter det men ibland måste man ju testa.Även om jag erkänner så här fem år senare att jag anmälde mig själv hösten -10, ungefär nu faktiskt, för att jag var asförbannad, kränk, dumpad och sårad. Punkt.

Den här kvinnan som ringde har som jag skrev utsett sig till att hon är det jag söker. Nästan frestande att säga att tillåt mig att le. Men det är inget att le åt. Det är inte roligt eller smickrande någonstans. Det är ett jävla övertramp! Det är precis vad det är. Som att jag inte skulle ha något eget att säga till om.   

Den här torsdagskvällen blev förstörd. I min kropp drogs varningsklockan igång. Det här, att åka iväg random och leta efter mig är inte ett sunt beteende. Man gör inte så. Det är inte romantiskt. Vad hade denna kvinna gjort om jag hade bott där och redan haft en dejt på gården? Huset fullt med folk? Jag är sällan ensam, dag som kväll och jag har min vakthund.

Jag stod på ICA när hon ringde. Jag hade ingen lust att dra igång värsta utläggen där. Innan jag hunnit de 8 km hem hade samtaet spritt sig i den lilla byn. That,s the way it is. Livet på landet. Jag har som oftast svårt att vara oartig och snoppa av någon så där direkt i ett samtal. Dessutom, jag lovar trots att jag borde vara luttrad vid det här laget, att man blir rätt överrumplad när någon ringer och säger att de letar efter efter en även om varningsklockan slår igång.

De där varningsklockorna ja. Jag har tagit emot sexsamtal, sexsms, haft ett antal stalkers efter mig, telefonsamtal där någon ville döda mig och "få mig fixad", jag har haft manliga galningar här både en två och fem gånger som letat efter mig för att slå mig, fixa mig, döda mig whatever. Förstår ni nu att jag hatar när det poppar upp någon utan min vetskap! Det är inte för intet jag har fem hundar! Jag har en ren vakthund. Jag vet att hon inte bangar, jag litar på henne till 100%. Härom veckan då det var rally satt jag i gräset med henne bredvid mig. Bakom min rygg går två män. Lite för nära för hunden som skyddar sin matte som i och med att jag sitter ner har satt mig i en, ur hundars perspektiv, oskyddad ställning. En skadad/ sovande/ liggande flockmedlem skyddas alltid. "BAFF" och hunden gjorde ett studs bredvid mig. Direkt översatt: Back off!

Ikväll hade jag henne med mig var jag än gick. En kniv i fickan och jag lyssnade efter varje bil. Ringde mina vänner och informerade. De satte mig på sin jourlista. Huvudvärk och händerna var vita. Överreaktion? Nej knappast. Bara ett signalsystem som säger till mig att skydda mig. Jag har så många anledningar för att det här händer i mig. Tack så jävla mycket för det!

Tillslut måste jag tillägga att jag förstår inte ni som säger att ni inte vet hur ni ska få kontakt. Har ni sett de gula plåtlådorna som brukar finnas utanför matbutiker och lite överallt på stan? De kallas postlådor. Man tar ett papper, skriver och stoppar i kuvert, slickar på ett frimärke och lägger i en gul låda. Eller man lämnar ett meddelande på bloggen med sin MAILADRESS inte telefonnummer för jag ringer inte upp nån jag inte vet vem det är! Kalla det sjukligt misstänksamt men jag har mina skäl. Har man tur, på vinst eller förlust i livets lotteri, så kanske man får ett mailsvar om mottagaren anser det intressant, har tid eller lust. Jag är inte desperat för att jag gruppdejtade där i tv för mer än fyra år sedan. SEn om det blir någon kontakt så innebär det inte att vi ska träffas pronto bara för att den som skriver har hästlängders försprång med att veta vem jag är. Såna har jag träffat på tröttsamt många gånger. Hinner knappt skriva svar på hej så ska vi dejta på fik. Nog för att jag gillar kaffe och gobit men inte med vem som helst.

Nog om detta!

Idag blir det mängder av bilder, eftersom det blev så mycket text i förra inlägget   . Håll med om att den här hösten är fantastisk! Nu ska jag inte klaga på sommaren då jag tyckte att så snart det blev juli blev en fullt godtagbar sommar. Jag är ingen soldyrkare av stora mått. Fint väder ja men hysterisk värme nej. Det jag kan klaga på är alla knott som blev. Djuren har haft det jobbigt och jag är glad att jag haft ligghallar i samtliga hagar. Knott och broms, till skillnad mot mygg bits inte under tak. Nu har vi haft över en vecka med frostnätter med ner mot -5 C så snart borde de dö bort de små asen.

Höstmorgon i skogshagen

Ännu en morgon med frukosthö, idag faktiskt.

Full rulle! Älskar skogshagen! De måste använda alla sina sinnen, får röra sig och använda alla muskelgrupper helt naturligt. DEt ligger nedfallna träd i olika höjder så de har hinder till både stora och små och jag blir så glad varje gång jag ser de hoppa av fri vilja och glädje. Har inte lyckats få det på bild. En stock ligger på en meter i höjd och den tar Jonna och ungrussen Tilia och Maggan emellanåt.

Samanta

Vilda, Sessan och Maja sträcker ut.

Samanta, Aldis och Maggan samtalar

Det bästa vi kunde åtsadkomma Stålemaras Magnolia och jag i uppställningsväg. 1,5 år gammal.

Maggan igen (Stålemaras Magnolia) e. Finemang 577

Lill-Jonna e.Jucent 391 

Tilia 2,5 år gammal e. Duktig 568 

Man kan inte vara söt och vän jämt tycker Maggan och sekunden efter jag tagit kortet nöp hon matte i kinden   . Jaja dessa ungdomar. Det hör till och var inget allvarligt. Ett litet nyp för att se vad som hände och hur långt man gå. Hon fick dock höra att det var defintivt steget för långt   . Men bilden är kul. Sur liten söt ponny.

Vilda ville däremot gärna pussas

Sessan tar en selfie

Soldyrkare

Leka med matte är kul tycker Savannah

Det tycker även pappa Glenn. En stund av närhet är också uppskattat.

Attack! Glenn leker bara och jag håller på att träna honom att stegra på kommando. en nog är det frestande att utbilda honom till försvarsget. De där hornen   

Lördagsgodis

Klas-Göran, det svarta fåret, och hans "svampar". Jag inser att jag håller på med något som kallas flushing. Det innebär att man innan och i samband med betäckning utfodrar tackorna med extra protein och näringsämnen för att få dem att släppa fler ägg och därigenom få fler lamm. Hoppsansa, det hade jag ingen aning om! Jag tyckte bara det var praktiskt att få dem att frivilligt kuta in i respektive bås från sinna respektive hagar. Har delat gruppen i två och från nästa vecka blir det tre grupper. Hälften ska betäckas medan några får ett viloår och går med ungtackorna/årets lamm och de två som inte ska få fler lamm. Jag vill inte betäcka årslammen. Många gör det men jag vill låta de växta färdigt både mentalt och fysiskt. Det ska bli spännande att se om flushandet har någon effekt. Finullsfår är kända för att vilja spruta ut lamm och svamparna är 25% finull. Förstagångstackor brukar få en vardera så vi får se till vårvintern. Det kanske blir över 10 flaskisar   . Ja man lär så länge man lever.

Jag och min "lilla" ko som mer ser ut som en tjur.

Hon är lika go och kärleksfull som förr. Bara storleken är skillnaden. Världens bästa kossa/kviga/tjur/hemofrodit whatever...

Puss!

Norrgårdens Extra och hennes föl Norrgårdens Isolde e. Qluring 610           

Något motvillg att ställa upp sig

"-Dumma däj vill inte!"

10 minuter senare   

En dag i Merlins liv

Merlin och Mega myser

En vanlig fredagkväll hos oss

Totte

Svante

Rigmor (med skit på kinden.)

Lek är livet!

Vi hörs!  

Vissa dagar blir så fulla av det mesta att för normalt folk så hade det varit innehåll för mer än vad som händer på en månad. Lördags var en sån dag. Jag hade en riktigt dålig dag. Är fortfarande inte bättre i magen. Jag ser fortfarande gravid ut och har ont. Var till hälsocentralen i fredags och tog om vissa prover och blev tappad på fler blodrör. Ta blodprov rör mig inte ryggen. Ska faktiskt ta tag i att bli blodgivare. Det är bara ren dumhet att det inte blir av. Liksom donationsregistret. Hur svårt kan det va att fylla i en blankett. Kan jag hjälpa en annan människa efter min död är det underbart istället för att alla användbara organ bara ska brinna upp. Personligen tycker jag det borde vara lag på att om man inte skrivit på ett papper att man inte lämnar ifrån sig organ så ska det vara fritt fram att plocka. Tänk vad fruktansvärt att gå och vänta på organ som inte finns tillgängligt i tid.

Nåja lördagen var det. Jag som sällan tittar på film och tv, allrahelst sommartid, låg och glodde på två filmer i rad. Hade fått order om att ta det lugnt från läkaren och jag var inte alls på humör för nått. Skulle egentligen åkt till Stockholm på konfirmation men vände ute på E4an efter att ha pratat med min syster som "förbjöd" mig att åka utan sa åt mig att åka hem. Kallsvettades, hade jordens huvudvärk och ilande mage. Så jag åkte hem till soffan.

Rufus höll mig sällskap genom filmerna.

Efter några timmar fick jag nog. Hade vilat hela fredagen också, om man bortseer från gårdens måsten. Jag fick sån där känsla att om jag nu skulle lida av nått allvarligt kan jag inte bara lägga mig i soffan och dö. Ringde Carola och bestämde att vi skulle ta oss ner till Strandbaden och äta. Hoppade i kläderna jag hade på mig när jag var på väg till konfirmationen och gick ut i stallet för att titta till getterna och lilla Savannah. Såg med en gång att Selma låg med värkar. Hämtade handduk och handskar och rinde Carola igen "skynda dig!". Två klövar stack ut och SElma högg efter mig när jag försökte känna hur killingen låg. Angoragetter har humör och kan vara vassa. Selma krystade och kämpade men babyn kom ingenstans så jag gick in och kände hur huvudet låg inan jag tog bestämt tag om frambenen och drog. Selma vrålade rakt ut av smärta. Det gäller att dra i värkarna och nedåt inte framåt/rakt ut. Kände efter igen och fick in fingret i munnen på killingen. Nosen tittade ut och tungan började bli blå. Nu fanns ingen tid. Sa till Selma att nu jäklar måste babyn ut - kämpa nu ska den ut! Jag lovar att få fan vad de kan sitta hårt! Selma skrek men plopp så bara huvudet kom ut så rann ungen ut som ur en vatterutschkana. Fram med handduken och torka munnen fri från hinnor och vatten.

Äntligen ute!

Känner mig alltid lite stolt över mig själv när jag agerat barnmorska och hjälp en liten till världen. Kanske inte den mest lämpliga klädseln men här fanns ingen tid att fundera på sånt.

Den lilla visade sig vara en getkilling dvs en hona. Det blev bara en. Jag som varit så säker på att Selma bar på två. Den här lilla flickan fick heta Inchallah. Det är arabiska och betyder "om Gud vill". Angoragetterna är från Turkiet, Peru och Asien  så jag tycker de kan få namnen efter sitt ursprung. Med undantag då från Selma, Telma och Glenn Killing. Men de jag föder upp ska få ursprungsnamn. Savannah blev jätteglad att få en kompis! Nu har de inte traffats ihop än och det kommer dröja innan de får det, men hon såg direkt att det kommit en unge till.  

Jo då vi åkte till Strandbaden när vi var säkra på att det inte kom nån mer och Inchallah hade diat, kissat och bajsat. Vi kanske var där i knappt två timmar och sedan nattade vi djuren och allt var tyst och lugnt. Jag gick och la mig. Sover med fönstret på glänt och bor vägg i vägg med grishuset vars ytterdörr står öppen sommartid. Grisarna hade gått och lagt sig redan när jag kom hem. De brukar gå in runt 21-21.30 Precis när jag lagt mig vid midnatt och låg och surfade på mobilen hörs ett väldigt oljud från grishuset. De har plåtväggar eftersom det varit ett eldninsrum för värmen. Numera har de spillvärmen från bergvärmepumpen som värmer upp deras "lägenhet" på två rum och kök. Det lät som om någon av grisarna sparkade och skrapade mot plåtväggen. Ljudet var sånt oväsen att hundarna for upp och började gapa. Hörde upprörda grymtanden ute på gården och jag kände att jag måste ut och se vad som händer. Skyndade mig ut och möttes av Hedda och Greta som stod nedanför ytterdörren och såg skärrade ut. "-Var är Hjördis?! Hjördis?!". Kände paniken växte i maggropen. Jag förstod att nått var inte som det skulle. Skyndade in och hittade Hjördis liggande på sidan i halmen. Jag kan inte säga om hon var vid medvetandet eller inte. Det var halvmörkt där inne eftersom lampan i taket inte fungerar. Kutade in efter ficklampan och satte mig på knä bredvid henne. Hon krampade och drog efter andan. Jag förstod att det fanns inget mer jag kunde göra för henne. Smekte hennes kind och pratade med henne. Andra handen kliade henne på magen och mellan frambenen, det tyckte Hjördis om. Hon sparkade lite ryckigt med benen och halmen var bortskavd under hennes ben så långt som de nådde. Kramade om griskroppen och höll mitt öra intill hennes hjärta som tickade fort fort. Hon darrade till och sen blev det tyst. jag hade hunnit ringa till Carola som kom precis efter att hjärtat stannade. "- Hon dog just", minns jag att jag sa flera gånger i rad. Jag kunde inte förstå. Min lilla gris dog i mina armar. Det fanns inga tecken på att hon skulle varit orolig eller haft ont. På dagen var hon som vanligt och de hade lagt sig som vanligt. Antagligen så fick hon en massiv hjärnblödning eller hjärtattack i sömnen. Kanske vaknade hon aldrig utan föll i medvetslöshet innan hon hann känna nått. Det var tyst och stilla där inne när jag gick och la mig.

Vi hjälptes åt att ta ut kroppen därifrån och jag hämtade bananer till Greta och Hedda som tröst. De ville inte vara i närheten av Hjördis kropp. Hundarna kom ut och luktade avvaktande på henne. Djuren känner på en gång om kroppen lever eller är död. För de finns ingen tvekan. De bara vet. Själv hade jag lite tvångstankar om att hjärtat skulle hoppa igång på henne igen så jag var kvar hos henne tills hon hade börjat stelna. Det känns så overkligt. Så levande ena stunden och så död nästa. I morgon måste jag få hit en veterinär som kan konstatera att hon är död, identifiera henne och se att dödsorsaken verkar stämma överrens med det jag sagt. Har grisarna både liv och veterinärvårdsförsäkrade och har talat med ombud/skadereglerare. Vill såklart ha ut hennes livbelopp så jag kan köpa en ny liten gris. Vill inte ha bara två utifall det händer den ena något. Grisar är utpräglade flockdjur och uppenbarligen kan det gå fort och plötsligt. Älskade lilla Hjördis blev bara 2,5 år. Det är ingen ålder att tala om. Hon var född på julafton 2012 och kom till mig i mars. Hon var inte överviktig att det var något att ta fasta på. I övre normalhull men inte fet. Just nu går de på bete men får heller ingen mat utöver det förutom någon gång i veckan då jag ger lite mat med flytande selen i. De är känsliga för selenbrist. Fast det ter sig inte så här. Tarmvred vet jag någon gris har fått men hon visade inga tecken på det heller. Buken var normalstor och mjuk, hon hade inte kräkts eller bajsat på sig. Försäkringsbolaget kräver ingen obduktion och för min del spelar det ingen roll vad hon dog utav. Om det var hjärtat eller hjärnan har för mig ingen betydelse. Hjördis hade inga avkommor och skulle aldrig användas i avel. La ut på en minigrissida att hon dött då det var en chockartad upplevelse och jag kände dels att jag ville veta om det hänt andra grisar och få stöd i det som hände. Jag fick stöd utav många fina människor. Tusen tack! Sen finns det alltid moralkärringar som måste tycka. Kan inte folk bara hålla käften? Varför måste man tycka nått och ta sig rätten att berätta för andra vad de ska göra? Kan man inte bara förstå hur en människa i sorg känner? Nej uppenbarligen inte. Fick höra att jag borde minsann obducera Hjördis så "alla" skulle få veta varför hon dog. Ursäkta varför då? Jag talade tydligt om att för min del var det inte aktuellt och att ta reda på min gris plötsliga död. Jag lägger inte tid och pengar på det. Dessutom skulle varken göra till eller från för någon. Jag frågade om andra grisar råkat ut för det men nej det var ju ingen som svarade på det. En uppfödare hade haft en gris som dött på natten och hittades på morgonen. Hon hade inte obducerat men tyckte däremot att jag som varken avlat eller är intresserad av grisavel skulle obducera min. Jag känner att det ligger en hund begraven i ämnet... En kompis berättade att det förekommer hjärtfel på minigrisar. Men självklart vill ingen kännas vid det. Men uppmana att obducera det går bra men ingen vill tala om varför. Jag känner att jag blir förbannad. Jag har hållit på tillräckligt med avel för att förstå och veta att sjukdomar och ärftlighet för det första inte alltid går hand i hand. Hon kanske var född med en missbildning. Men säg att det är ärtfligt det hon dog av. Hur skulle de som vill veta hennes obduktionsresultat förhålla sig till det? Veta för rena nöjes skull så det kan prata skit om hennes uppfödare? Även om det är ärtligt så bör man innan man drar i stopplyset veta hur det nedärvs. Krävs det dubbel eller enkel genuppsättning? Är det hjärtfel generellt eller en viss sorts hjärtfel som är vanligt på mingrisar? Nedärvs det från mammans eller pappans sida? Kan det hoppa över en generation? Antingen får man skita i att bry sig eller också får man banne mig vara ärlig och köra med rent spel och öppna kort en då också försöka starta någon form utav forskningsgrupp kring ämnet. Att plötsligt börja hyschhyssa kring dödsorsaker och sen tycka att djurägare som har gris för sällskap och nöje ska bekosta obduktion är magstarkt. Det skulle ta mig en halv dag att åka till SVA i Uppsala, en halv dag att hämta hem grisen igen, bensinkostad och kostnad för obduktionen. Jag med mitt humör erbjöd den som vill att fritt hämta grisen innan kl 12 imorrn och stå för omkostnader kring obduktionen ur egen ficka, men grisen ska tillbaka hit igen! Ingen har erbjudit sig. Märkligt, det var ju så viktigt att veta varför min gris dog. För deras avel trots att ingen vill erkänna att hjärtfel är förekommande på minigris. Själv kunde jag inte bry mig mindre. Min Hjördis är död och jag tar mig rätten att få sörja henne utan moralkärringar som tycker i smyg!

Hjördis med grädde runt trynet. Lilla älskade gris vad jag saknar dig! 

Vi hörs!

DEn här sommaren känns som den varit både lång men samtidigt gått fort. Det känns länge sen det var maj. Minns knappt den månaden. Vad hände i maj egentligen? Nu är det snart augusti och den här veckan fick jag lite panik över allt som ska bli gjort innan sista september. Ska köpa hem färg så jag kan börja måla stallet direkt när jag kommer hem från semestern. Sticker på måndag. Mot medeltiden som fastnat i tiden en vecka om året på Gotland. Har faktiskt resfeber. Oroar mig för att gå vilse på färjan. Skulle kunna hända. Tycker allt på en färja ser likadant ut och kommer jag ner på fel sida om bildäck eller i fel utgång kommer jag få fullständigt hjärnsläpp. Det kommer säkert få efterlysa ägaren till volvon med hästsläp... Nu är "husvagnen" urstädad och uppfräschad iaf. Jag har köpt det man kan behöva i form av värmefläkt, batteri och laddare till kylväskan, solcellslampor, golvmatta, campingbord. Vad med kan man behöva? Förutom cykel, säng, minigrill och solstol. Kommer klara mig finfint en vecka. Får se om jag kommer hänga i Visby hela tiden. Skulle inte tro det. Vill ner till LOjsta Hed och titta på russen och turista runt och återuppleva Gotland. Undrar lite hur det ska gå att cykla i medeltidsklänning och medeltidspjuck... Hoppas bara vädret blir lite mer stabilt. Vill inte cykla i ösregn i ullklänning. Lukta får räcker det väl med att jag gör hemma.

Det har varit ovanligt många vargangrepp på får och boskap i sommar. I Finland fick en Shetlandsponny sätta livet till. En vän översatte texten från finska media och ponnyn var i tävlingskondition och skulle snart starta ponnytrav. Av bilden att dömma säg den också välskött ut, av det som fanns kvar vill säga. Var tydligen en flock som gett sig på den. Vidrigt! Fruktansvärt också för alla de fårägare som mött sin mardröm i fårhagen. Ruskigt för alla de får som plågsamt fått sätta livet till. Saknar ord. Vaknade själv en morgon den här veckan i en mardröm om att fåren blivit rovdjursangripna. Att Rumpnisses tarmar låg utanför kroppen och alla fåren var dödade. Uppslitna och blodiga efter bett. Jag var helt kallsvettig och drömmen bearbetades hela dagen i huvudet. Det var som en film som spelades upp i huvudet. Humöret var i botten och jag var helt slut så på eftermiddagen gick jag och la mig med huvudvärk.

Dessvärre har många utav angreppen skett bakom sk rovdjursavvisande stängsel. Det finns helt enkelt inga rimliga åtgärder för att skydda sina djur.

Jag är dock oerhört glad för det grindsystem som Partik hjälper mig att bygga i beteshagarna. Det gör att jag enkelt kan flytta djuren ensam mellan olika hagar och även in och ut på stall utan att någon kan rymma. Sätter upp fårstängsel med eltråd på så hagarna även kan nyttjas av hästar och kor. Eftersom det är fårnät riskerar inga föl hamna på villovägar och ev rymmarponnyer kommer bli kvar på rätt sida av stängslet. Eltrådarna och stolparna som redan fanns på plats var både ruttna och växte mossa på som tog bort elens framkomlighet så det var ändå tvunget att bytas ut. På utsidan av hela hagsystemet ska jag sätta upp rovdjurstängsel. Dubbelsäkrat. Eftersom hela hagsystemet hänger ihop så räcker det med att rovdjurssäkra runt om. 

Fåren går självmant hem till stallet om natten. De vill sova inne och komma undan knott. Ligghallen är hästarnas enligt de själva och antagligen har fåren fått tillsägelse om att det ska vara fårfri zon för de går inte in där. Jag passar på att stänga in dem när de gått in. Nästa år när hagsystemet är färdigt kommer jag nog ta in även korna och hästarna nattetid från betet. De lär sig fort att låta sig vallas till rätt hem. Känns tryggt att veta var de är och det sparar både betet och djurens omfång.

Min ursprungsflock bestående av Najade, Cleo, Samanta, Vilda, Sessan, Nalle och Maja. De får dock inte gå på bete. Men vad gör det när de har varandra? Högt älskade, de har varit med från början och följt mig i vått och torrt. Tröstat när livet gått emot och gett många anledningar till skratt och öst kärlek både när jag förtjänat det, behövt det.

Cleo

Nalle - Fjällbäckens Nallebjörn

Vilda och Maja

Samanta bakifrån. Är nöjd med deras hull. Det har varierat genom åren. FRån en liten fetknopp när hon kom till att banta med fölen när de diade. Hon var i jättefint hull när vi flyttade hit. Testade på fri tillgång på hö och det var dumt det. De blev som ballonger och har tagit tid att få tillbaka. Men det är ju så bantning ska ske. Det ska ta tid. Att snabbt banta en tjock ponny är dessutom livsfarligt då de lätt utvecklar en sjukdom som heter hyperlepidemi. 

Hönskycklingarna växer. Här delar de frukostbord med vaktlarna. Hönsen är av rasen Sussex.

Vaktlarna lägger duktigt med ägg.

Arne och Storm har varit en månad på inridning.

Vaddå måste man ställa upp sig inför kameran? Vill inte!

Isolde och Russin

Tripp trapp trull äter kvällsmat. Tilia, Maggan och Salza.

Det tog nästan två veckor för ankorna att våga sig ut.

Det här är Konrad. Han kommer att ersätta Hjördis. Hämtar honom när jag kommer hem från Gotland då han är 8-9 veckor gammal.  

Kärleksförklaring mellan Lusen i boxen och Mikko.

Lusen - Luseena Poop

Lusen

Fjällbäckens Ripa

Ripa igen

Rufus har blivit sån trogen vän. Ligger alltid på infarten och väntar på att bilen ska komma hem igen. Gullegubben!

I skogen med Mega och Amy. Men var finns alla de kantareller alla pratar om?!

Amy! Vilken stor tunga du har! Kolla min!

Puss matte! Eller var det pust matte?

På ridtur på min nya vän Ljufa. Underbart att sitta på hästryggen igen! Kroppen och knoppen har saknat det. Har inte ridit sen i februari om man bortser från en snabb uppsittning för att checka av Lekis. Ljufa och jag känns som två pusselbitar som hittat varann.

Vi höres! Ha en fin fredag! Det ska jag ha!